Starka nickarenamn och berättelser baserade på observationer

2017-09-18 14:16:00 | Vacuum


 Pippi- ett av världens mer uppenbara smeknamn. 

 

Låt oss följa upp lite på smeknamn, som jag tog upp för ett tag sedan, för vissa har ju verkligen sådana som en skulle kunna dö för. Min faders krets till exempel, exakt alla han känner har ett bra smeknamn. När han pratar om folk låter det alltid som en jäkla barnbok, vilket är väldigt positivt i min bok. I princip skulle det kunna låta såhär, ifall han engagerade sig mer i goZ än han gör: "Sedan kom Spjuver och sa att Bronsaxel hade gått till fel plats, han hade gått hem till Pommac-Johan istället för till Räven som han skulle till haha". Jaha? Varifrån kommer dessa smeknamn och hur kan de ännu leva kvar? Det bästa smeknamnet på en person som han känner, och detta är inte påhittat, är lätt Ribban. Skulle verkligen vilja kallas för Ribban! Hans namn är dock ganska förståeligt, för när jag frågade min fader om varför han kallades så, svarade han: "Han såg ut som en ribba när han var ung". Ah ok, det var så enkelt. Men sedan kommer alltid någon obskyr berättelse om typ Bronsaxel: "Han kallas Bronsaxel för en gång så vann Anders, som han egentligen heter, en silvermedalj och då kom hans bror Fredrick och satte tänderna i medaljen för att se så att den inte var en övermålad bronsmedalj, och då ropade Fredricks kompis Axel 'Två kronor och 50 öre' och sedan dess har det liksom bara hängt kvar". Jag hänger inte med, men varför inte- en kan väl njuta av en berättelse ändå.

 

Det finns ingen sensmoral i texten ovan förresten, den bara finns så att ni vet. När vi gick på högstadiet brukade Karl och jag sitta uppe på översta våningen, i som i ett sexhörnigt hörn (no shit), där hälften av dessa hörn var fönstrade och titta ner på alla människor som gick in till skolan och hitta på smeknamn åt dem. "Var det elaka smeknamn?" frågar någon. Givetvis inte. Sedan brukade även vi hitta på berättelser om dem och deras liv- återigen, aldrig ondsinta sådana, bara vanliga små berättelser. Detta följde oss genom livet och utökades sedan till att vi hade en hel frekkin livshistoria påhittad åt några gamla personer vars hus vi kunde se från en del av korridoren i vår gymnasieskola. Gud vad de hade mycket för sig, bland annat tänkte vi att de hade en son som hette Gustav som hade ett hus på Gotland. Och ju mer jag tänker på det... desto säkrare är jag på att vi hade rätt. Gustav hade deffo ett hus på Gotland, vart annars skulle han bo med sina två kids? Uppsala? Var inte absurda. Dock kom vi ibland dessutom på några shady-teorier om folk, och för ett tag sedan såg jag en person ur en treenighet vi hade en sådan teori om, och det var verkligen gränsfall om jag skulle säga hej eller inte, eftersom så mycket tid hade passerat och vi hade egentligen inte ett band, men jag sa det ändå och levererade samtidigt en min som sa: "we have no history :)", vilket som sagt är en direkt osanning i och med "ryktet" baserat på våra observationer. Och det var allt jag hade att säga om det.

 

Ja! Nu när jag ändå talar om smeknamn, vilket jag gör, och alla som hävdar något annorlunda kan gå och titta på sig själva i spegeln riktigt noga: verkligen se in i era egna ögon tills ni känner en inre stress komma krypande längs ryggraden, och tänk sedan om- så kan jag inkludera en av mina absoluta favoritdelar av HP-böckerna. I detta fall, specifikt från HP6.

 

Snape: "Then why does it have the name 'Roonil Wazlib' written inside the front cover?"

Harry: "That's my nickname"

Snape: "Your nickname?"

Harry: "Yeah... that's what my friends call me"

Snape: "I understand what a nickname is"

 

Alltså det stycket är så jäkla toppen. Jag tror att jag tänker på det för ofta, det verkligen talar till mig. Ah jag sitter fortfarande och skrockar osunt för mig själv. Och med det avslutar vi dagens sagostund eller vad i Guds heliga namn en nu skall kalla vad vi precis upplevt tillsammans. Snipp, snapp, snut. Vilket är det bästa smeknamnet ni någonsin har hört? 





Allmänt ifrågasättbar hygien

2017-09-14 11:12:00 | Vacuum


Creepy bild? Iallafall. 
 

Hittade en gem av en podcast för ett tag sedan, som definitivt inte är obskyr på något sätt för någon annan än mig själv, som vanligtvis inte har tillgång till svenska podcast-topplistan och därför tenderar att inte veta, i Snurre Sprätts ord, what's up. "Fram med det då" säger ni vars bild inte laddar. Måste bara dra ut på det lite till... Ok, det är P3 Historia. "Alla känner till P3 Historia" säger någon. Jag vet, sa ju det. Men för mig som person, som som sagt inte har koll- har aldrig ens hört ett sommarprat i mitt liv (och det tror jag är lite radikalt och möjligtvis ifrågasättbart, plus att jag känner att jag missar något) så var deras podcast i princip en gåva från ovan. Alltså det är det bästa jag har hört. Och i nästa paragraf skall jag berätta varför. Häng med! (Tänk att jag sa "häng med" sagt på samma sätt som de skulle ha sagt det i "Rea").

 

Ok, så det är gold av ett flertal olika anledningar. För det första så är det väldigt intressant och bra gjort generellt. För det andra så har de gjort ett bra urval av händelser och personer, dock är flera av avsnitten om personer och saker jag redan vet mycket om, men vet inte om det är så för att de flesta känner till mycket om dem/det, eller om det bara är så att jag snubblat över dem mycket rent allmänt i mitt liv, så det är inte en negativ kritik, endast en kommentar. Skönt att de på P3 verkligen värderar min åsikt. De kommer ofta till mig och bah: "Du Linnea, vad tycker du om det här?" och så sitter jag där och bara tycker jag till och tycker till och tycker till. Mh, en är ju den dolda tyckeriaren bakom P3, har bara inte nämnt det tidigare. För att fortsätta med "recensionen"- den tredje anledningen till dess storhet i min amygdala är deffo deras jäkligt sweeta style och hippa språkanvändning. Det är väl allmänt känt att P3 är Sveriges Radios kanal för unga, och det märks verkligen i manusskrivningen av dessa avsnitt. Vissa meningar skulle jag personligen vilja nominera för något sorts litteraturpris Här är tre av mina favoriter:

 

  • "Allmänt ifrågasättbar hygien" om Rasputin.
  • "Vänta det är ju han den där svensken som är på besök, han är ju skitsnygg" om Axel von Fersen sagt av Marie-Antoinette, i avsnittet om henne.
  • "Den här Kristian låter inte helt sund" om Kristian Tyrann i avsnittet om Stockholms blodbad.

 

Vet inte varför just de där meningarna roar mig så djupt, men det är någonting extremt komiskt dolt i dem. Eller dolt och dolt, tycker personligen att det är klartext, men en är ju endast en simpel tilltyckare. En annan sak som är rolig, fast cirka 97% mindre så, är att jag hela tiden tänkte att Cecilia Düringer, som är programledare, är Victoria Dyrings (hon från typ Hjärnkontoret och Vetenskapens Värld) syster. "Hur? De har inte ens samma efternamn?" kanske ni säger. Ja, men en hör väl inte stavning över radio heller. Plus att de har exakt samma röst. Så varje avsnitt tänkte jag. "Alltså gud så förvirrande att ha exakt samma röst som sitt syskon, hur är det ens möjligt? Är det genetiskt? Nej? Eller? Måste kolla upp" och så är de inte ens släkt. Eller ja, vi är väl alla släkt på något vis. Men tänkte mer att de skulle befinna sig sida vid sida i släktträdet, likt jag och mina 17 syskon. Plus att jag sedan kom på att Karl och ett av hennes syskon har, eller iallafall hade, exakt samma röst och att det faktiskt ledde till problem över telefon fler gånger än jag kan minnas. Så been there, done that som en kan säga om en känner för det, vilket jag gör.

 

Tänkte ta upp en sak till här, men sparar det till ett annat inlägg bara för att verkligen dra ut på mitt snicksnack om P3 Historia. Om någon av er också har lyssnat, vänligen låt mig veta så att vi kan diskutera det i detalj för liksom... jag tror att deras språkanvändning och approach har ingivit en innerlig dröm hos mig om att vi värvad av deras crew. Jag tror att jag har hittat mitt kall, och innan värmen återkommer skall jag vädja om Cecilias krycka att stödja mig mot. Skoja, men känner ni någon som jobbar med P3 Historia, nämn mitt namn så ska du få inte endast en, utan två guldfiskar i en skål av mig. "Husdjur är inte presenter" säger någon som vet. Touché. 





När en blir kränkt av ett personlighetstest

2017-09-11 13:20:00 | Vacuum


Avmålad bild härifrån
 

Jag måste berätta om en traumatisk sak som hände mig nyligen eller inte så nyligen beroende på när jag publicerar detta (så troligen inte så nyligen) då jag gjorde ett personlighetstest som skulle visa vilken karaktär en är i Mumin. (Gör det själva här). Ni som har hängt med ett tag kanske minns att jag är väldigt misstänksamt inställd till en av karaktärerna i den världen. "Åh nej. Säg inte att du blev Snusmumriken!" hör jag er ropa och därmed referera tillbaka till inlägget jag skrev. Vilka stjärnor ni är, gör allting så lätt för mig. Välsigne er. Jag kan dock lätta era rädslor- nej, jag blev inte Snusmumriken, jag blev däremot det andra svarta fåret i Mumins universum: effin' Sniff. Ok, detta har jag problem med på extremt många sätt.

 

För det första för att jag inte ens är Sniff, som är en girig, pengarbesatt, statussökande, nervös, ynkrygg av en varelse. Jag säger ingenting negativt gentemot att vara nervös eller oroad, personligen kan jag vara en katastroftänkare till den grad att det faktum att jag inte kan hitta en penna alltid potentiellt kan sluta med mig, djupt olycklig och redo för döden i en självgrävd grav (hoppas ni alla har en trevlig dag). Det jag motsätter mig är hans pengabesatthet, för liksom finns det något värre moment i Mumin än den där gången då Sniff försöker sälja hela dalen till de där männen som vill göra om den till ett spa-resort? "Kanske när häxan har satt hela muminfamiljen i en magisk sömn de ej kan vakna upp ifrån och därmed på så sätt begått ett metaforiskt mord?" säger någon som har koll på serien. Ja, kanske. Men Sniff kommer då in på plats nummer två, hans aktioner var ej försvarbara. Samt att Sniff inte ens har något som försonar honom, det är inte som att må ha dessa brister men är samtidigt väldigt lojal, påhittig eller godhjärtad? Iallafall inte i min bok, men jag kanske har dömt honom för hårt. Jag kanske måste se om mina egna händer är rena innan jag börjar peka ut fel hos andra, som en ombads göra i Guds dagbok. Hela grejen förvirrar mig iallafall, för det finns också en sång som går: "Sniff är Sniff, han är allas hjärtevän". Va? Nej det är han inte? Jag vet inte vad jag ska tro. Om det finns några Sniff-lovers därute, försvara honom gärna. 

 

"Men ett personlighetstest speglar inte ens riktiga personlighet" säger ni. Mh, jag vet. Men jag kan inte hjälpa att min värld brinner, kids, jag kan ej hjälpa det. Plus, om det är sant så spelar det inte heller någon roll att jag är en baguette i brödfamiljen och det har jag verkligen tagit till mig. Eller alltså om jag hade gjort ett quiz där en skulle se vilket sorts bröd en är så skulle jag nog ha tagit det till mig, det råkar ju vara så att jag inte har gjort ett sådant test men det finns säkert ett närmare än en kan tro. Och det är därför jag inte kan välja att se bort. Förresten så gjorde jag ett annat "Vem är du i Mumin"-quiz med min moder för ett tag sedan och då blev jag Muminpappa, vilket också satte igång något inom mig i och med hans störiga beteende i "Muminfamiljen på Rivieran" som jag recenserade förut. En kan ju inte vinna. Ju mer jag tänker på detta kommer jag fram till att jag nog skulle bli missnöjd vem jag än blev, men det är ju lätt att det blir så, när en är en person som är superb och ultimat på alla sätt i det verkliga livet. Mh. Har noll brister. Så ja, jag vet inte riktigt vad jag ska säga mer. Jo, jag kan ta upp den möjligheten att jag hade blivit Mumrik. Det skulle inte ha haft en sådan negativ inverkan på mig i och med att han är väldigt omtyckt generellt. För jag känner fortfarande att majoriteten tycker att han är en skön dude som lever och kommer och går som han vill . (Vilket är lite själviskt, liksom tänk Mumins trauma och sorg varje gång han lämnar dem på hösten). (Men samtidigt kan en ju inte leva sitt liv för att pleasea andra, det är allmänt känt- det ska Snusis ha cred för). Samt att jag en gång stod på Mumriks sida och det var den där gången då Sniff hade samlat på sig ett gäng granater och Mumrik bah: "Make love, not war"

 

Det var allt jag ville ha sagt. Det finns ingen sensmoral här, utöver den att en muminsällskapet måste se någonting i Sniff som jag inte fångat upp, och att de känner att den kvaliteten är fin nog att acceptera all hans problematik. Och därmed kan vi se att de både är mer tålmodiga, accepterande och omfamnande än jag är och att det är grunden till en förändring av skadliga beteenden i varelser som Sniff. Som dock aldrig verkar ta stödet till sig. Bastard.