Farväl och adjö

2018-01-16 09:59:00 | Vacuum


 Första fotografiet jag någonsin lade upp, ack tiden då jag hade dubbelt så mycket hår på huvudet och oklanderlig syn.

 

Kamrater, som säkert 0% av er vet (likt jag själv för cirka en vecka sedan) är det idag "National Nothing Day" i USA. Det är en dag som en kolumnist vid namn Harold Pullman Coffin föreslog skulle ge amerikaner en anledning att inte fira, observera eller hedra någonting överhuvudtaget. "Vad har det med mig och mitt liv att göra?" hör jag exakt alla fråga. Alltså egentligen ingenting, troligtvis, eftersom ni förmodligen inte är amerikaner, och inte heller jag, men låt oss glömma hela den här "vi har inte ett papper som säger att vi kommer från denna exakta jordhög"-grejen och låt oss istället fokusera på det jag vill ha sagt med det här inlägget, som både går väl ihop med "National Nothing Day" samt, fantastiskt nog, efternamnet Coffin: detta är slutet för denna hemsida. Och även mig som person. Skoja, jag kvarstår tyvärr. Men denna webbplats kommer placeras lite fint i en coffin.

 

"Snacka om att dra ut på det" säger någon på rad F. Ja, men har väl aldrig varit känd för att vara kort och koncis, måste väl hålla trenden levande y'all. Notera också att det här inlägget publiceras på en tisdag, som jag vanligtvis inte publicerar inlägg på #rebel. Måste gå hela vägen, bah dra med hela samhället. Nu när den här världsomvälvande hemsidan stänger ner kommer det krävas nya gränser och en ny valuta- "we're here to knock down the entire edifice, not repaint the walls" som någon sa, men minns inte vem. "Men vad ska vi ta oss till?" frågar ingen, med gråten i halsen, "Vad händer med alla små tankar vi har? Hur blir det med allt som finns på den här lilla planen i ett oändligt universum? Vad händer med allt vi är, var och kommer bli? Vad händer med alla meningar du aldrig fick användning av? Kommer jorden fortsätta att snurra?". Hm. Troligtvis inte? Men om den gör det så misstänker jag att allting kommer vara exakt som vanligt förutom att ni kan ta bort ett bokmärke som cluttrar ner er browser (ett av mina största nöjen förövrigt). 

 

Dessutom är det nästan exakt tio år sedan jag startade min första fördömda blogg. Tio år! Det är länge i var människas liv, och definitivt en betydande mängd tid för någon som inte är speciellt gammal. Men ack vilka tider vi delat, från fantastiska kommentarer som klassikern "Välskrivet." och den finaste samt mest hjärtskärande kritik jag någonsin fått, då någon år 2009 skrev en kommentar där en sa att jag var "Pandoras box personifierad", till att jag blev någon sorts talesperson för allt involverande Michael Jackson (älskar'an), cirka fjortontusen paranoida reboots och vad annat som kan vara värt att nämna, men som jag inte kommer på i stunden. Min tanke var från början att jag skulle föra fram en fin sensmoral, men som totalt skulle elimineras av ett obekvämt och kaotiskt framförande. Internets egen version av introt till "Trasdockorna" om ni så vill. Gick ändå bättre än förväntat? Tänka sig. Så det kan ni tänka tillbaka på när ni reflekterar över vår tid tillsammans (vilket jag är 100% säker på att ni kommer göra- kanske till och med göra detta till en årlig reflektion, en ny röd dag i kalendern?). Tänk på det i tid och otid. Skoja, det finns ingen otid, det är alltid tid.

 

"Men vad ska du nu göra då?" hör jag 300 pers skrika i korus. Lite allt möjligt antar jag. Men ska nog framförallt fokusera min tid på att drastiskt försämra mitt svenska vokabulär, då detta är i princip det enda som håller det vid liv. Användandet av rätt prepositioner är redan på väg bort, väldigt vackert att se :))). Så det är vad jag ska göra. Hoppas ni gör något annat, om inte för ert eget bästa- för världens. Skulle tipsa om att lära er tälja flöjter eller något. Har aldrig träffat någon som kan tälja en flöjt, och det, om något, skaver i min artär. Så gör det. Eller gör vad du vill. Jag vet väl inte vad ni ska fokusera på. I det stora hela vet jag inte vem du är och du vet inte heller vem jag är- men det var fint att känna er. Så det var allt, stänger ner hemsidan om en vecka eller något. "Varför inte bara lämna den uppe?" frågar ett barn. Lyssna kid, om du visste någonting om Ben Vautier (likt jag inte gör) skulle du veta att han en gång gjorde ett konstverk på vilket det stod: "The destruction of all art is art too, please tear this up", vilket jag också tänker göra- trots att hela konstkonceptet skulle behöva utmanas om jag valde att sortera in den här ifrågasättbara hemsidan under den fliken. Och med det säger jag farväl och adjö. Lev väl.





De många namnen för de som passerat

2018-01-11 09:01:00 | Vacuum


 

Låt oss snicksnacka lite om spöken och sådär. Inte om deras existens eller icke-existens, var en nu står i frågan- eller förresten jag kanske kommer in på det, jag vet inte, har inte skrivit inlägget än- utan mer om olika ord för denna fas av existens, innan en försvinner vidare till efterlivet. Eller ja vem säger att det skulle ske, varför skulle "fas" som i obeständighet innebära obetydlighet? Det finns väl aldrig ett permanent tillstånd av jaget. Iallafall, vi skall tala om ord som: spöke, gast, vålnad, ande, gengångare, fantom. Fantom är borderline känner jag pga tänker endast på "Fantomen på Operan"- speciellt ett framträdande som gjordes under en föreställning min högstadieskola satte upp samt "Fantomens grotta" på Parkens Zoo i Eskilstuna och, givetvis, Fantomen själv som jag vet absolut ingenting om. Fast en får väl inte räkna bort något bara för att en har andra referenser till det, än det en menar i stunden.

 

Men den frågan jag har om detta är: varför alla namn på dessa varelser? (Bokstavligen varelser då de varit. Skratta! Eller om de existerar som i efterlivet så finns de ju fortfarande och är därför. "Ärelser"? Vet inte, varför har ingen adresserat den här frågan i min närvaro tidigare?). Är det olika namn för olika sorter? Inte för att bli fokuserad på mina egna referenser igen (eller jo, jag kommer helt bli det nu och troligen i resten av det här inlägget, vem försöker jag ens lura) men ande känns väldigt "I Faderns, Sonens och den heliga Andes namn. Amen". Och gast känns 100% Pippi Långstrumps vind. Samt att jag tänker att en gast är ondare än en ande? Om det inte är specificerat att anden är ond. Inte för att vara den som delar in dessa varelser/ärelser i olika kategorier nu- det kan lätt gå fel, vilket en kan se om en tittar vad som hände med min namnges lilla sorteringar av växter och djur och... människor- men jag tänker bara rada upp hur jag tänker mig att "godhetsskalan" ser ut. Obs ej att äta? Givetvis? Ok, så detta är hur jag ser det, från godast till ondast: 

 

  • Ande: Anden tänker jag är god, om den som sagt inte är specificerat ond. Anden är den som chillar med Gud eller vad de nu gör, och trots att en djupt kan ifrågasätta Guds motiv ibland, så känns det verkligen som att anden vill en väl. Jag associerar anden med stickade tröjor, puderrosa och snö när den skimrar under en lampa.
  • Gengångare: Gengångaren är missförstådd! Tänk Morran i Mumindalen. Vill ingenting illa, men råkar bara göra sjukt creepy saker. Det här är den sortens varelse som skulle sortera din bestiklåda under nätterna. Associationer: duggregn, nästan bränna fingrarna på en för länge brunnen tändsticka och leriga stövel-fotspår på ett trägolv.
  • Spöke: Neutral. Tänker att det är mer av en tydlig människoform än de andra två. Lite mer kompakt liksom, samtidigt som en även tänker på dem som ett vitt lakan, med hål utklippta för ögonen samt en rasslande kedja. Det är spöken som talar tillbaka till de där spökviskarna. De använder fortfarande sitt mänskliga namn. Jag associerar dem med violtablettaskar, spegelbilder i fönster och gamla hus med knarriga trappor.
  • Fantom: Den ligger på den mindre goda sidan om spöket, men jag tänker inte att fantomen är ond utan snarare att den är en kaotisk trickster, den vill inget ont men kan ibland ta förhastade beslut som leder till negativa konsekvenser. Associerar dem med den mest basic gröna färgen ni kan tänka er, elektroniska leksaksbilbanor och lite för hög volym på tv:n.
  • Vålnad: Tänker att vålnaden verkligen är död och att den inte direkt är ute för att skrämma någon, men inte bryr sig tillräckligt att inte göra det. Liksom om den råkar befinna sig bakom en familj på ett familjefoto så orkar den inte flytta sig. Kort sagt: vålnaden är trött och obrydd. Jag associerar dem med felrättningar av auto-correct, dimma och monokler.
  • Gast: Gastar vill skrämma en, det är deras enda nöje. De chillar tills de ser en chans att starta trubbel, men inte med samma goda intentioner som fantomerna. Gastarna har hört att en dö av rädsla och de vill se det hända. Associationer: kastrullock som tappas på ett stengolv, sönderrivna flaggor och gamla rökluktande lägenheter.

 

Och det är allt jag har att säga om saken. Finns det några faktiska definitioner på detta, eller är de synonymer? Finns de ord jag missat? Frågorna är många men svaren är fler... skoja. #comedy. Nej, men om ni vet- låt mig veta. Samt låt mig också veta hur er godhetsskala ser ut! Kan de bedömmas som goda eller onda eller är de endast vad de är? Är det en fara i att kategorisera dem? Kommer gastarna komma efter mig? Är det saker som dessa som kommer att leda till problem mig själv i framtiden, om det kommer fram bevis för deras existens och en ny vetenskap byggs upp omkring dem. Tänk om jag blir ökänd för min kategorisering. Om så är fallet ber jag redan nu om ursäkt och hoppas att historien är snäll mot mig. Men om den inte är det så har jag förtjänat det. Farväl. 





Falska minnen och två årtionden på fem år

2018-01-10 08:04:00 | Vacuum


Låt oss bara ta en sekund och uppskatta kvaliteten av den här bilden.
 

Häromdagen funderade jag över om jag någonsin haft en riktigt extrem åsiktsändring, för det är sådana djupt stimulerande aktiviteter jag sysslar med på min fritid. Efter bokstavligen en minut av funderade kom jag över att jag aldrig hade haft en stor sådan. "Stor?" säger någon, "Du har väl inte ens haft en liten? Är inte dina åsikter skrivna i sten?". Tydligen inte, för jag har kommit över den där gröna-bananer fasen jag hade förut, som jag tror att jag skrev om men det kan ha varit på en forna hemsida. Iallafall, summeringen av min tankegång var att gröna bananer är underskattade i bananvärlden, och att jag föredrar en lite för grön framför en lite för brun alla dagar i veckan. Jag håller fortfarande med mig själv om detta, och står fast vid att lite för gröna bananer är bättre än lite för bruna, men jag känner hur min åsikt försvagas för var dag och en vacker dag kommer jag stå där utan en, och tänka tillbaka på svunna tider. Men L.P Hartley skrev "the past is a foregin country; they do things differently there" och det är den approachen jag tänker ha den dagen det sker.

 

Det här har också en annan vinkel: den då någon säger att en har haft en åsikt trots att en är 100% säker på att så ej är fallet. Antalet falska minnen min moder har är bra exempel på detta. Vi låtsas att jag har på mig ett par mörkgröna byxor. Då kan hon kasta ur sig typ: "Linnea. Du sa ju att den enda gången du någonsin skulle ha på dig mörkgröna byxor skulle vara om du ägde en ljusblå Rolls Royce som du skulle dra en futuristisk husvagn bakom och bara åka runt och runt med på Gotland. Haha". Bah snälla du? Har bokstavligen aldrig sagt detta. Och när jag säger detta, svarar hon: "Jo! Det sa du visst!". Jag: "Fine, exakt när sa jag det där". Hon: "Det var väl något år sedan". Detta blir bara mer och mer otroligt för varje ord som sägs. Ok, om jag möjligtvis kunde ha sagt det när jag var 2.5 och inte hade något minne och medvetande, men inte relativt nyligen. Det låter inte ens som någonting jag skulle säga. Var jag döende? Har jag en dubbelgångare? Vad pågår? Jag tänker att dubbelgångaren är en möjlighet varje gång en hävdning kommer min väg, för jag är mer säker på att jag aldrig har sagt att jag skulle äta en flugsvamp injicerad med såpavatten för 50 öre, mer än jag är säker på någonting annat i hela världen. Och det är det sista jag tänker säga om ämnet.

 

Tänker dock fortsätta lite om åsiktsförändringar, eller snarare upplevelseförändringar för det jag har noterat är att jag det senaste året eller så 4/5 veckor har tänkt att den veckan har gått snabbt. "Ovanligt snabb vecka den där veckan" har jag tänkt och inte sett något mönster i att jag säger det till mig själv nästan varje 7 dagar. Är det så att min tidsuppfattning är skadad? Börjar faktiskt ana det, för om majoriteterna av veckorna har en takt så borde det väl vara det en mäter undantagen mot? Och när vi ändå ungefär talar om det- varför känns det som att två årtiondes passerade mellan de fem åren 2007-2012? Jag hade en konversation med en person som är flera år yngre än mig för ett tag sedan och mitt i vår konvo så började "Gangnam Style" spela och detta är vad hon sa, jag citerar: "Den här sången får mig direkt att känna mig som att jag är 14". Ursäkta? 14? Varför var hon 14 förra ca förra året. Det här stressar mig. Och detta är varför jag ifrågasätter de där 20 åren som passerade på 5, vilket borde vara en omöjlighet. För när jag var 14, vilket ändå inte var så många år tidigare, så satt vi och trycke ihop ryggar på oslimmade mobiltelefoner med 2 megapixel kamera i tron om att det skulle göra överföringen av ett nytt tema över Bluetooth snabbare. Och ja- för alla som är äldre än mig så känns väl det också som att det var igår då det är givet. Men kan icke alla hålla med om att det objektivt är en extrem skillnad mellan tiden då en skrek av fasa när en råkade trycka på internet-knappen på mobilen pga kostnaden och när Gangnamn Style var en grej. Bra, då är vi överens om det. Kul att höras. Låt mig nu höra om du själv innehar några falska minnen, om du vet någon som har det om dig, samt om du (likt mig, tydligen) ständigt fascineras av att tiden går.