Hur ska en enkelt skilja på 0 och O?

2017-08-16 09:56:00 | Vacuum


 

Varför är 0 och O samma symbol? Det är djupt förvirrande både när en av dem presenteras framför en, eller när båda gör det som den dubbelakt de är. Får O:et ens användas på registreringsskyltar? Jag känner såhär, om det inte är tillåtet pga förvirring borde det inte vara tillåtet utanför fordonsvärlden heller. (Och ja, samma sak kan sägas om 1 och I, men där när ju i alla fall ettan en liten schwung som skiljer den från sin tvilling). Ibland är det dock en av dem som skrivs "Ø", men vilken av dem är det? Är det nollan? Är det o:et? Är det bara ett grannlands-Ö? Ingen vet. (Eller den som skrev borde väl logiskt sett veta, men ingen annan. Förutom de som vet. Om du vet- vänligen meddela mig). Så trots denna distinktion är det fortfarande 50/50 i mitt huvud.

 

Låt mig bara dra uppmärksamhet till svårigheten detta medför när det kommer till lösenord för exempelvis wifi. (Som är längre än det borde vara- lösenordet alltså. Vem bestämde att det måste vara typ lika långt som pi?). Om jag hade endast en gnutta mindre självkontroll (och om jag var en person som spottar på saker) så skulle jag nog ha spottat på den lilla lösenordslappen med all min kraft varje jag presenterades för ännu en tolvsiffrig kod. A03F-O53G-T79B-O7J0. Vad är ens det? Är det nödvändigt? Och det är här de främsta problemen med O/0 kommer in. En av dem borde byta form och jag röstar på att det ska vara nollan. Tillåt mig att säga detta: jag kan komma på minst tre former som skulle kunna användas i stället. Minst tre, och det är en underdrift. Ett kors? En tom box? Tre vertikala streck? Jag kan fortsätta, men jag anar att ert intresse skulle sina om jag gör gör det. (Cred till er om det inte ha sinat än förresten, mitt fokus är någon annanstans vid det här laget och det är jag som skriver). (Eller har jag en ghostwriter? Inget vet).

 

Och nu när vi ändå talar om svårtolkade symboler vill jag vara peka ut mig själv lite, ty jag är inte oskyldig. När jag skriver på svidish, orkar jag ofta inte skriva ut prickarna över våra tre sista bokstäver exempelvis. (Jag vet, höjden av lathet). Och i kombination med en handstil som, när snabbt skriven ser ut som en seriemördares (obs jag kan skriva fint, måste stå upp för mig själv här i en värld där en blir nedsparkad gång på gång) (skoja) och en avsaknad av prickar över vokaler resulterar gemensamt i en ganska svårtydd text. För att ytterligare addera till svårigheten har jag också en tendens att *freestyla*. Med det menas oftast att jag glömmer bort vilket ord som sas och att jag bara lägger in ett annat, liknande, ord istället. Till exempel om en lärare säger: "Humlan attackerar sedan sitt offer" och jag missar ordet "attackera" är detta nämligen min tankegång: "Humlan att-? Vad var det? Att-… Jag skriver attraherar". Bah, mh bra, men det är ganska stor skillnad. Det är ju roligt att jag gör mitt bästa i alla fall? En är ju bara ett simpelt ägg som försöker leva ett värdigt liv, vad mer kan en göra liksom. Så dessa två i kombination leder alltså till att jag, i princip, försöker tolka hebreiska. På tal om det, så hände det här en gång när jag studerade det ett kort tag. (Och det är på grund av deras annorlunda alfabet det tog mig lång tid att tyda bokstäverna, jag hade inte problem med att uttala dem allmänt). (Shiet, min självförsvar verkligen kickade in där. Märkte ni? Gud vem är jag).

 

Lärare: "Linnea, can you read this word?"

Jag: "Ok… m…a…y…i…m?"

Lärare: "Well done. Can you guess what it means?"

Jag: "Uhm… no?"

 

Liksom det finns ingenting i ordet som ger mig en ledtråd om vad det kan betyda, det har ingen gemensam faktor med något annat ord jag kan. När hon sedan sa: "It means water" såg hon på mig som om det var det mest uppenbara någonsin. Och det är så jag känner när jag försöker tolka mina egna anteckningar på ett språk jag talar flytande, skrivna med bokstäver jag sjungit om sedan jag var två.

 

Är ni kompetenta antecknare eller kör ni samma stil som jag? Samt, har ni någon bra lösning på den här 0/O-situationen? Obs ej i denna font då det är rätt klart, vilken som är vilken, men allmänt i livet en lever utanför den här webbplatsen, om det kan räknas som ett liv. Vad är ett värdigt liv? Vad är ett liv värt att leva? Det är en fråga för filosoferna, på både hobby och professionell nivå. 





Vad är skillnaden mellan tofflor och en sten?

2017-08-14 12:42:00 | Vacuum


En gång i min unglighet när jag hade tofflor, som inte vad Gucci, och tydligen verkligen hade tagit åt mig karaktären Rick i "The Young Ones". 
 

Ska kolla in en Expressen-artikel (skrev Aftonbladet först pga har noll koll tydligen?), då det är ett av mina främsta intressen här i livet. Tänkte först ta mig an den där Postnord borttappade urnan-berättelsen, som ni kanske hörde om, men efter att jag skrev det kände jag: "Hm... är detta lite okänsligt?" varpå jag tänkte att frågan var svar nog och därmed var det slut på det skriveriet. Så där fick ni en teaser för någonting ni ej kommer få läsa #savage. Kan också meddela att jag vid olika tidpunkter har påbörjat inlägg om bland annat hummus betydelse i dagens samhälle samt ett som var dedikerat till Britt-Eriks "Bamses saga", men tänkte efter att båda skrivits: "Detta gör sig bättre osagt". Dock kanske jag återkommer till dem en vacker dag, de är trots allt bra ("bra"- allt är relativt) ämnen. Iallafall så tänker jag fortsätta på Postnord-spåret och istället ta upp en berättelse som inte ens har med dem att göra, men som ändå hugger dem i axeln med en liten fickkniv. Låt oss börja.

 

Berättelsen handlar om Johan Hed som är en 17-årig gymnasieelev (be cool, stay in school), som beställde vad han trodde var Guccitofflor på en hemsida som är som ebay, fast för kläder som tydligen heter Grailed.com. Gud så många hemsidor kids känner till nu för tiden: Grailed, Facebook... Stardoll? Hujedamig. En vacker dag kommer de överta jorden, bokstavligen, då vi troligtvis kommer dö innan dem. Eller jag kan endast tala för mig själv här, tänker inte ta mig friheten och förutspå era förfall. Framförallt inte ifall du som läser är ett kid. Mitt eget fall kommer dock vara den 30 mars 2076. Skoja. Tänk om det skulle hända nu. Aja. Får väl leva med det, en ansvarig för sina egna handlingar trots allt. Om allt inte är förutbestämt. Men vi går ej in på det nu, utan fortsätter med Johans story. Jag älskar sättet Mattias Knutson har skrivit den här artikeln på, den är så romanliknande. Detta är ett direkt citat: "Johan fick ett sms från Postnord om att paketet hade anlänt- och rusade till ombudet med telefonen i ena handen och flickvännen i den andra". Liksom ja- jag ser det framför mig. Tänker personligen den där scenen i första säsongen (tror jag?) av BBCs Sherlock när han och Watson springer hand i hand framför en dubbeldäckare. (Spela upp "There is a light that never goes out" här). Iallafall, fantastiskt gestaltat.

 

"Kul med en lycklig berättelse" säger någon som håller hoppet uppe för en bättre morgondag. (Vi måste hålla hoppet uppe kids, det är paramount). Men det var ingen lycklig berättelse, för då hade det inte fått en egen story. Eller kanske? Fast på ett sätt slutade den rätt lyckligt och upbeat ändå i och med huvudpersonen. "Vadå, vad hände?" frågar ni. Jo, det som hände var att när Johan fick paketet i sina klor, så noterade han att det var för litet för att innehålla en skokartong, samt att det lät lite skumt när han skakade på det. För att verkligen ta det hela till en ny nivå stod det dessutom "a rock" som beskrivning av paketinnehållet. Sedan står det att han tyckte att det kändes ovanligt tungt. Gud, Johan verkligen går till grunden med det hela. Använder alla sina sinnen och bah: "Det här stämmer inte, och det här stämmer inte, det här känns fel, och även det här... varför står det att det är en sten i paketet? Och det är för tungt för att vara tofflor". När han sedan öppnade paketet var det mycket riktigt en sten där i. Eller för att citera: "När han kom hem och öppnade det bekräftades hans värsta farhågor". Farhågor, fab. Johans kommentar om detta var: "Här hade man gått och längtat och så fick man en sten istället". Sedan lägger Expressen till: "Ja, paketet innehåll inga Gucci-tofflor- utan en stor sten". Gillar att de kände att det behövde klargöras. Liksom en hel del har pekat på det, paket i sig, beskrivningen av vad det innehåll, Johans egen kommentar, men nej- låt oss klargöra ytterligare.

 

Nu kommer anledningen till att jag valde att ta upp den har artikeln: Johan låter som en jäkligt chill person och jag uppskattar hans känslor kring det hela. Hans kommentar om stenfaktumet var, för det första: "Det var blandade känslor". Älskar att han hade blandade känslor. När jag läste det tänkte jag direkt: "Detta är en person en vill känna". Sedan berättar han att han gick på bio med sin flickvän för att lugna ner sig en smula. Fantastiskt agerande- måste dock kritisera Mattias Knutson för att han inte tog reda på vilken film det var de såg? Var det en avslappnande film? Eller en arg film så att han fick ut sina aggressioner? Johan om du läser detta- meddela mig! Detta är en viktig detalj. Herre min get- nämna att de såg en film, men inte vilken de såg: Grade-A douche beteende i min bok, av Expressen alltså, inte Johan- han är en stjärna. Hoppas att allting löser sig för Johan, hoppas att han lever sitt liv i frid, får pengarna tillbaka och hittar ett par andra Guccitofflor i storlek 46. Det här är en väldigt vacker berättelse, som visar på en stark inre styrka och framtidstro och jag tycker att vi alla borde kräva att få se J. Hed som ansiktet utåt för Gucci pga detta. Bara ett (jäkligt starkt) förslag. 





Både moränkunskap och Justin Timberlake behövs i världen

2017-08-13 11:17:01 | Vacuum


 

Jag har en sciencig (kan vi bara acceptera att det här ordet används, trots den stora irritationen vi alla, inklusive jag, känner för dess närvaro) fråga. Och den är varför duschdraperier dras/klistras mot ens hud. Är det ens en sciencefråga? Jag vet inte, men jag vet att det inte har någonting med geologi att göra, så jag undvek i alla fall att adressera den som sådan. Eller har det det? Det har säkert allt att göra med stenar och sådant. I alla fall, varför dras draperiet till en? Tycker bara att det är lite konstigt. Nu är jag mycket medveten om att detta skulle kunna få ett svar genom en snabb google-sökning, men jag känner verkligen en anda av gemenskap och samarbete när vi lär varandra saker. Ah, världen är så full av kunskap och möjligheter, kids. Det finns böcker vi aldrig kommer läsa, filmer vi aldrig kommer se, sånger vi aldrig kommer höra, koncept vi aldrig kommer förstå, platser vi aldrig kommer besöka, människor vi aldrig kommer träffa- men vad spelar det för roll när någon av er kanske vet varför duschdraperier attraheras av ens hudiga ben. Ah, tänk att allt alla val vi gjort genom livet har lett till oss hit och jag kan bara gratulera dig till alla val, som fått dig att hamna här. En av livets största gåvor, föreställ dig att missa denna ordkonst. Wow, nej, låt oss inte ponera sådan absolut olycka. Så om du letar efter ett tecken för att få skina med din kunskap så är det här ditt tecken. Gå nu ut i världen och sprid vishet. 

 

Men för att lämna draperisituationen så har jag bara en sak att ta upp om geologi. Det är väl allmänt känt att lera och allt inom det området generellt sett är ca det tråkigaste som finns. (Förutom för geologer. Och tack Gud för att ni finner det intressant!). Och jag kan direkt säga att på geografin (förvirrande när de två ämnena har typ samma namn, men det har ju sin logiska förklaring) när vi lärde oss om allt som har med lera att göra ("allt" är en överdrift) så ratade jag det så in i norden. "Ugh, varför måste vi lära oss om morän? Det är det tråkigaste som finns, kommer aldrig att ha användning av att veta det här!" för att citera mitt femtonåriga jag. Men, tillåt mig att chockera: en gång när jag tittade på "Vem vet mest" kom det en lerfråga och inom loppet av 0,2 sekunder sa jag: "Svaret är morän". Och så var svaret morän! Bästa som hänt mig, det är definitivt en av mina topp 5 stunder i livet. Det samt den där gången jag blandade ihop de där två personernas böcker som jag nämnde förra veckan eller när det nu var, ack tiden vart tar den vägen? Spela "Slipping through my fingers" här nu för rätt känsla. 

 

Så det jag vill ha sagt är: underskatta ej morän. Och geografi som stort må vara väldigt tråkigt och väldigt oviktigt (skoja det är ett nobelt ämne, vad kan vara mer viktigt än att lära sig om vårt gemensamma hus?) (samt att vi hade en bra lärare i det som lät oss leka "På Spåret") men ack vad det behövs. Det är som Justin Timberlake. Behövs han? Ja, för utan honom skulle vi 1: inte ha fått ett flertal klatschiga tunes i början av 2000 talet och 2: skulle Karl och jag aldrig ha gått på bio för att se den sämsta filmen vi någonsin sett tillsammans (shout-out till Bad Teacher) och om det inte hade hänt skulle jag inte ha det i mitt bagage samt filmreferens-repertoar. Eller förresten så kanske vi hade sett den ändå, ty vi gick inte dit för Timberlake. Men det skulle inte ha varit det samma utan honom. Och om ni nu tänker: "Men Bad Teacher är min favoritfilm. Ska jag ta illa upp". Hm alltså nej egentligen inte, eftersom alla är fria att tycka om vad en vill, men samtidigt ska ni veta att jag kommer se på er annorlunda efter att ni berättar det för mig, så för ert eget bästa säg kanske ingenting om så är fallet. Skoja, sätt mig på min flippin plats. Sätt ner foten och säg: "Lyssna här: se över ditt beteende. Tänk sedan till. Om du känner att vad du sysslar med är rättfärdigat utanför din egen brainbox och personliga åsikter, lägg fram dina argument. Om inte, sätt dig ner och drick chokladhavremjölk och se över vad du håller på med. Om du tycker att du har en poäng, tänk till igen och rapportera till mig, samt kasta dina tankar tillbaka till tiden innan denna. Känner du fortfararande att du har rätt? Tänk lite till". Kan sägas både till mig i frågan om "Bad Teacher" samt till nazis som marscherar ner gator och torg. Tänka sig.