Att riskera livet för televisionen

2017-07-24 16:05:00 | Poneringar


 Riskerar livet. 

 

Häromdagen (bokstavligen år 2016, men det var väl häromdagen beroende på hur en ser på det) fann jag mig tittandes på "Make My Body Better" och avsnittet handlade om en tjej som led av insomnia och extrema night terrors. Syftet med programmet var att de skulle bota det, och få henne att bli så "bra" på att sova att hon skulle kunna göra det på en madrass som var upphängd med rep 36 meter upp i luften längs med en bergsvägg. Alltså? Jaha? När kommer det någonsin vara en verklighet för majoriteten? Jag förstår hela "bevisa att förändring har skett"-grejen, men varför ta det hela vägen till att sova 36 meter upp i luften intill en bergsvägg. Ja, bota problemet- är helt för det, superbra etc. men skippa del två? Liksom vem i denna värld skulle kunna sova under sådana omständigheter? (Exklusive typ Bear Grills och dylika personer- han skulle väl kunna ta en nap med sitt huvud i en krokodils gap eller något). Jag kan nämligen säga att jag skulle kunna räkna ut mig själv direkt, och då är inte höjder en av mina främsta rädslor. Men det kanske bara är jag som inte har önskningen att potentiellt falla mot min död under min tid av slummer, speciellt inte om det tidigare varit mitt stora problemområde.

 

Plus om jag hade varit med i programmet och de sa till mig: "Du vet att vi kan bota dig, men vi kommer då ha som slut-test att du ska sova orimligt högt upp, jämsmed en bergsvägg du kommer lära dig att klättra upp för några dagar innan. Och du kommer vara ensam" så skulle jag nog ha sett dem djupt in i ögonen och sagt: "Ah, men vet du vad, då går jag nog till en vanlig doktor istället, någon som kan hjälpa mig med problemet utan att även utsätta mig för ett dödligt fall. Men tack ändå". Men återigen, det kanske bara är jag. "Hur gick det för henne då?" hör jag er fråga. Jag vet inte, jag slutade titta pga var tvungen att gå och fixa te till programmet som började efter. Men antar att hon klarade bra, annars skulle en nog ha hört om det.

 

På tal om folk som gör program om riskfyllda saker: jag såg ett annat program en gång (med någon jag inte kommer ihåg vad han hette, men tänk på den personen du ser framför dig som skulle göra detta- det är exakt så han var) och han hann med att göra ett flertal farliga saker på sina 30 minuter på televisionen. Bland annat stod han ca 20 centimeter från en stor krokodil i mörkret, han drog fram en lång, giftig orm ur en trädstam i någon djungel, samt att han hade världens farligaste spindel i handen som han sedan tappade. Och jag är inte för victim-blaming, men liksom… han frågar i princip om att bli dödad? Han skulle kunna ha "Ta mig till himmelens port" skrivet på sin t-shirt och jag skulle ej ha ifrågasatt det, för hans aktioner visar gång på gång att han är redo att lämna jordalivet bakom sig. Jag förstår fascination av djur, jag är definitivt på samma sida, de är hur coola som helst- men låt dem vara? Repektera dem? Filma dem på håll? Invandera inte deras personligt sfär? Dra inte ut en farlig orm ur en trädstam? Vid en viss punkt övergår mod till att bara vara idioti och många av dessa personer har passerat den punkten för länge sedan. Men vem är jag att döma? Idag gick jag exempelvis över gatan trots att det var rött. Mvh puttingmylifeatrisk_everyday_rebel. 





Krabbburgarnas 50 shades of grey

2017-04-23 10:20:00 | Poneringar


 

Det här är ett inlägg skrivet utan egentlig kunskap om ämnet, samt utan motiv- det är bara en genuin undran och den är: Vad var det som Edward Snowden och Julian Assange gjorde/gör som var dåligt? (Förstå mig också rätt, att när jag talar om Assange talar jag inte om anledningen till varför han har befunnit sig i Ecuadors ambassad i typ fem årtionden, jag talar endast om Wikileaks-grejen). För min spontana tanke är de inte gjorde fel när de öppnade typ the chamber of secrets. Men om de gjorde det, vad är det då som är fel med det?

 

För så vitt jag kan förstå, samt har snappat upp under mitt liv som vandrande på jorden, så verkar det som att de som borde (samt är) upprörda över vad de läckt är stater, länder och regeringar etc. Och visst, sett från det perspektivet förstår jag att de vill hålla sitt fuffens och sina mörka hemligheter i borta från befolkningens vetande. Men det jag inte förstår är varför, ändå en relativt stor del, "vanliga människor" tycker att vad Assange och Snowden gjorde var fel. Och ok, jag förstår att viss information är dold för att "skydda landet"- föddes ej igår och så vidare (men om jag nu var en dag gammal skulle detta vara en jäkligt välformulerad text tbh) men när det kommer till övriga saker som läckts, varför skulle det vara dåligt för vanliga människor i stort att veta vad ens stat gjort fel? Hur skulle det vara dåligt för mig att få reda på att Sverige (exempelvis, säger vi, detta är ett exempel osv osv) skulle sysslar med slavhandel i talande stund? Om det kom fram skulle jag nämligen inte tänka: "De som läckte detta gjorde fel- släng dem i fängelse". Det skulle mer vara "Sviden, talk to me". Så det är min fråga. Såklart finns det också gråskalor, vilket gjordes väldigt klart i titeln "50 Shades of Grey", fast jag har hört att Grey refererar till en person och inte till en färg, vilket jag måste säga gjorde mig lite besviken. 

 

Sedan kan en väl också spåna i om vad det är som står i de, ännu oläckta, dokumenten som kräver att Snowden lever i exil i Ryssland. Liksom vad har USA (inte endast USA, givetvis) gjort? Vad står det i dem? Men ja, det är en annan fråga. Jag, exempelvis, tänker direkt att det är receptet på de där krabburgarna i Svampbob som Plankton är efter i varje avsnitt. Jakten tar som aldrig slut för honom. Och han är gift med en dator? 

 

Mh. En gång fick jag en anonym kommentar som löd: "Välskrivet". Ingen punkt, ingenting mer, bara det ordet. Jag tänker på den kommentaren ibland och känner i den här stunden att jag aldrig varit längre ifrån att förtjäna det ordet av beröm då detta troligen är det sämst skrivna i den här webbsidans historia, men något måste ju vara sämst också ty så är det i livet. Samt vi har alla olika smak. Som Choco Latte-pulvret från Marabou jag köpte en gång. Det är helt klart det sämsta chokladpulvret enligt min åsikt, men alltid är det någons favorit. Men som sagt, utbilda mig om detta och snälla låt det inte vara en sådan sak som är jätteuppenbar så att stämningen hos alla blir som den blev en gång när jag sa: "Du vet när en får jätteont i bröstet och det känns som att en får en hjärtattack? Jag känner så nu" och min moder bah: "Nej det gör jag inte? Wtf?". Låt det inte bli en sådan situation (för allas trivsel). Och om ni inte känner för att utbilda mig (förståeligt) skriv bara en kommentar där det står "Välskrivet" utan punkt, så att de som sedan bara läser kommentarerna och inte inlägget tänker: "Ah, det var faktiskt jäkligt välskrivet".





Sarkasm och irritation i skriven text

2017-04-12 07:31:00 | Poneringar


Kan jag bara få meddela att texten till det här fotot var: "Live free-die young". Tyckte bara att det var värt att nämna.

 

En sak har jag svårt med. "Endast en sak?" kanske ni säger. Ja, endast en sak. Allt annat vet/kan jag; jag kan cykla enhjuling, jag kan tala alla språk, jag kan tolvans gångertabell; men det jag inte är riktigt säker på är hur formell en faktiskt ska vara när en skriver email eller sms. Mitt skrivsätt är nämligen med ett överflöd av frågetecken och utropstecken! Efter! Varje! Mening! Och jag vet inte riktigt hur jag ska tona ner det utan att låta som att min egentliga önskan är att bryta mig in i deras villa under natten och strypa både dem och deras husdjur? Alternativt att jag hyser agg mot dem. (Agg är ett ord jag aldrig trodde att jag skulle använda, men jag är glad att jag har gjort det). Hur irriterat låter inte det här liksom: "Kul. Jag ska fråga om det går bra. Hör av mig imorgon". För mig skriker detta att personen hatar mig djupt och innerligt. Eller inte alla personer, för vissa skriver sådär och jag har vant mig (eller jag säger vant mig, men vad jag menar är att jag fortfarande alltid är lite osäker på om jag faktiskt gjort något som fått dem att hata mig eller ej) men om jag skulle prata med en person för första gången och hen skrev sådär skulle jag typ gå och hänga mig själv i tron om att jag förstört deras liv när jag hörde av mig.

 

Detta speglas inte endast när jag skriver till folk jag känner utan också i mer formella sammanhang. Om jag ska skriva email till någon viktig exempelvis (mina friends/familj är sjukt oviktiga för mig, jag håller ingen värme i mitt hjärta för dem, i mina ögon är de avskum) så vet jag aldrig om det är ok att skicka ett utropstecken? Men jag kan ju inte inte skriva ett? Ah, det är en kamp varje gång och jag vet inte vad som är praxis. Det är som en sak jag hörde i en podcast eller något (har inget minne av händelsen, men jag antar att det var det) en gång och de diskuterade hur lång tid som måste passera innan det är ok att dela en filt med någon när en sitter i en soffa. Och alltså? Jag visste inte ens att det var en konstig sak att dela en filt i en soffa? Liksom jag har delat en filt med personer jag har träffat typ 1 timme tidigare? Jag visste inte att det var opassande och nu är jag lite ställd. Aja. Det är saker som dessa som får mig att tänka att jag är mindre världsvan än jag tror. Vad mer gör jag fel? Är det fel att skrika i ett bibliotek nu också? Att köra över små barn när de går över vägen fast Herr Gåman är röd? Att trakassera folk på internet? Jag vet inte vad det är jag gör som egentligen inte är ok.

 

Men jag tror att min paranoia när det kommer till tonen i sms eller email grundar sig i att jag tycker att allting jag skriver låter sarkastiskt, irriterat och hatiskt under alla omständigheter. Jag kan inte skriva: "Lycka till" och genuint mena det utan att fasa över att personen i andra änden tror att jag hoppas att de kommer misslyckas. Skriver jag: "Lycka till!!!" ser det däremot väldigt välmenande ut, vilket det är. Det är som att jag skulle tänka att folk skulle tolka: "Har du åkt?" som "Har du åkt eller, din jävla idiotjävel!? Du är alltid sen, jag hatar dig och allt du står för" (apologier för språket) medan om jag skriver: "Har du åkt???" betyder precis vad det ser ut att mena, utan underliggande passivaggressivitet. Mh, jag vet inte. Hela den här förvirringen kan nog bero på att jag i mitt verkliga liv sa någonting osarkastiskt senast 1994 eller något, så det har väl satt sina spår. Och sarkasm fungerar som bäst utan excessivt använde av skiljetecken, enligt min ödmjuka åsikt. Därav att ni får så få av dem här. Skoja, allt jag skriver här är genuint. Inklusive det med överkörningen av barn och att jag kan tolvans tabell. 

 

Meddela mig om ni känner igen er i detta? Är ni säkra nog i er själva att anta att andra inte uppfattar er som irriterade eller sarkastiska om ni skriver sms utan ett flertal skiljetecken? Eller är ni paranoida harar som jag själv tydligen är i skrivet språk under icke skämtsamma omständigheter?