Vad är en framgångsrik film?

2017-12-10 11:47:00 | Poneringar


 Om du känner en önska inom dig att slå ner mig på den här bilden, så kan jag säga att jag relaterar. 

 

Varför är hur mycket en film tjänar i box office en sådan stor grej? Det visar väl i princip bara hur många personer som dykte samt hur mycket som togs betalt för visningen? Avatar exempelvis, det var ju den filmen som tjänat mest pengar rätt länge, men jag vet ingen som har den som favoritfilm? Tror inte ens att någon jag kan fråga skulle kunna namnet på någon karaktär i den, på rak arm? Eller är den folks favoritfilm, det kanske den är. har bara aldrig hört det om så är fallet. Förövrigt så menar jag i förhållande med hur mycket pengar det tjänade, liksom ja givetvis är det väl någons favoritfilm, likt någon favoritfilm är typ... National Treasure 2- men är dess första plats på ens personliga topplista hög nog för den succé den var när den kom ut? Tvivlar på't, likt Thomas innan mig. Därför föreslår jag en ny bedömningsgrund för framgång och det är att inte mäta publiksiffran och antalet guldmynt den drar in, utan hur många gånger en skulle kunna tänka sig att se den igen.

 

Till exempel, en gång såg Karl och jag X-Men på bio (vilket är ett okaraktäristiskt val gjort av oss) och den var väl fine- jag ångrar inte att jag såg den, men jag skulle aldrig vilja se den igen. Och detta är en känsla jag har haft ganska ofta efter att ha sett stora block-busters på bio. Är det en vanlig känsla, eller är det bara det att min filmsmak vanligtvis inte korrelerar med den sortens film? Kan nu inte hjälpa att specifikt tänka på superhjältefilmer, vilket jag personligen har 0% intresse för och därför tänker jag i min lilla hjärna att de är filmer en ser dem en gång och sedan aldrig mer igen. Men det kan väl inte stämma pga de har väl värsta fanbasen? Fast ja, det faktum att jag inte förstår hur någon kan vilja se dem mer än en gång, eller egentligen överhuvudtaget är definitivt från endast min sida. De innehåller exakt alla element jag ogillar: krispighet (som jag tog upp här), höga ljud, snabba kamerarörelser och actionscener. Liksom det är allt jag inte är, bara för att verkligen illustrera vem jag är som person så kan jag tillägga att jag dessutom alltid har ljusstyrkan på det lägsta på alla skärmar jag har kontroll över, vilket jag känner respekteras av hälften av befolkningen, men hatas av den andra halvan. Om det gick att ha ljuset på mobilen svagare än det som är det svagaste nu skulle jag ha omfamnat det med öppna armar, och då är den ändå en ljusnivå från att vara avstängd nu. Herre. Så om någon annan kan relatera- hör av er. Behöver ert stod och har alltid ett behov att av enas under en gemensam fana. Men som sagt, när det kommer till filmer så måste jag ha fel om detta, ty bland annat Marvel-filmer säljer ju lika bra ca varenda gång det kommer ut någon. Men för er som är Marvel-fans: räcker det, för dig, att se filmen en gång? Eller får du ut någonting av att se den fler? Underhållning antar jag. Ah, men min fråga kvarstår.

 

Fast sedan har väl jag säkert en tråkig filmsmak också, pga är ett fan av filmer där ingenting händer, vilket jag tidigare klargjort, såatte. Kanske inte ska vara talesperson för filmvärlden, jag vet inte. Eller så kanske det är bra att ha två motpoler som representanter för det. Så om... filmvärlden generellt läser- kontakta mig för fler djupgående analyser. "Den här var inte ens djupgående?" säger någon. Nej kanske inte, eller så var den så djupgående att du icke uppfattade det- har du tänkt på det? Just det. Men bara för att återgå till det jag först skrev om att en films framgång ofta är synonymt med hur mycket pengar den drar in så är det väl alla reklampersoner som ska få extra cred. För det är ju hur mycket reklam som gjorts, hur hypad den är, vilka som är med i den samt hur mycket en biljett kostar som spelar in mer än filmen självt. Eftersom Avatar var i 3D kostade biljetten mer, vilket drog in mer pengar. 59 miljoner kanske såg filmen, men hur många tyckte den var bra? Hur stor del av publiken skulle vilja se den igen? Hur många skulle köpa den på DVD? Det är mina frågor, och för att få svar på dem ger jag tipset att ha sådana där hur-var-servicen-knappar som finns vid utgången på vissa affärer, med smileys. Dock känner jag alltid att jag måste vara snäll när det kommer till dem, så trycker alltid på den mycket glada smileyn trots att jag inte ens har pratat med någon, fast i och för sig är det kanske det bästa möjliga bemötandet. Förresten så undrar jag varför jag envisas med att använda Avatar som exempel, som om välden inte har gått vidare sedan dess. Aja. "Ok nu när du har yttrat åsikter och tankar som ingen bad om, vilken anser du är den bästa filmen genom tidern?" frågar ni. (Och ja, jag har riggat era hem). Svaret är enkelt- Babe: Pig in the Ciry. 97 minuter av ren salighet. Vilken är er favoritfilm? 





Ytterligare (o)sportsliga funderingar

2017-12-04 10:43:00 | Poneringar


 

Jag vet att jag sa att jag skulle trappa ner på mina hat-tal om sport och sådär, men det är en sådan väsentlig del av min personlighet att det är svårt för mig att hålla mig borta. Så jag tänkte ta upp det igen, och jag bygger dess återvändande på att det var ett tag sedan jag tog upp det sist. Av den anledningen att det här inlägget säkerligen kommer bli så överväldigande jämrande att ni, när ni läst färdigt, troligtvis endast kommer vilja klättra upp i ett träd som "Kalles klätterträd"- Kalle och bara vara, kommer jag därför endast att ta upp tre sportrelaterande ämnen. Varsågoda i förskott. 

 

För det första- sportarenor. Jag vet mer om dessa platser av andakt än jag borde då min fader har någon sorts besatthet av dem och ska alltid känner att det är nödvändigt att dela med sig av "fun facts" när det kommer till detaljer av dem. "Du Linnea, vet du hur många som får plats inne på West Hams nya hemmaarena? 60.000". Mh tack för infon, ska ta med mig den till graven och sedan bära med mig den i mitt eviga hinsides liv. Men en sak med Olympic Stadium är dock bra, och det är hur väl de planerade antalet platser. För finns det någonting som är mer irriterande än när en arena eller liknande har typ 10.494 stycken? (Det kanske något är mer irriterande, typ myggor och sand på platser där det inte borde vara, men det är allt). Liksom sätt dit 6 platser till? Kom igen? Gör det till ett jämt nummer. 10.494 gynnar ingens själ eller psykiska välmående. Globen, 13.850? Serri? Jag slår vad om att 150 platser till skulle kunna tryckas in på något sätt för att på så sätt bilda ett vackert och jämt 14.000. Eller ta bort 50 platser, vad är det frågan om? Dra ert strå till stacken.

 

Den andra sportsliga tanken jag har är: vem fick bestämma att sporten ska komma efter nyheterna? Det här är någonting jag tänker på varje gång sportnyheterna börjar (varpå jag lämnar rummet, pga har inte tid för 'et). Vem bestämde? Bah: "Ja, först har vi de vanliga nyheterna om riktiga och viktiga saker som hänt i världen. Kanske inte alla nyheter, utan noggrant utvalda få, men ändå. Och efter det ska vi rapportera om lite bollsparkande". Vem fick bestämma det här, har jag skrivit tre gånger nu, men jag känner att jag måste upprepa det ett flertal gånger bara för att verkligen belysa min oförståelse. Alla som har varit i samma rum som mig när sportnyheterna börjar vet at denna verklighet provocerar mig så djupt att jag nästan börjar hacka tänder. Liksom ok rapportera om det då, men gör det inte till en ständig grej efter cirka varje sändning? Hantera det som kulturnyheterna eller något. Och sedan det tredje och sista (jag skakar fortfarande efter att ha skrivit förra stycket) jag har att säga om sport är onödigheten i försnacket innan matcherna. Alltså inte bara den extrema längden av detta snack, utan även hela grejen? Vänta bara och se matchen. Och så ska de alltid ta in Patrick Ekwall, aka svenska sportvärldens Simon Cowell, för detaljerade spåningar om hur det kommer gå. Men ja ja. Sport är väl intressant för det som besitter det intressecentrat i hjärnan. Det är inte det att jag är emot sporten i sig självt, jag vill inte att den skall raderas från planeten, det är bara den långgående rapporteringen om den jag ställer mig emot. Samt den extrema mängden pengar som finns i den. 

 

Men för att avsluta detta djupt positiva inlägg, vill jag bara ge min vy på sporten: Varför är sport alltid en kamp mot varandra. Samarbeta så kan alla vinna. Fotbollsspelare skulle göra så många fler mål om de alla hjälptes åt. Vilket skulle radera allt vad kampen innebär, men ack skulle inte alla vara nöjdare. Samt att sport också bringar mig lycka på ett sätt och det är jag alltid skrockar lite inom mig av förvirran när jag tänker på att så många personer (och majoriteten av min familj, så detta är icke hate, detta är oförståelse) pratar om sport och är seriösa och finner det intressant? För jag måste ha sagt detta förut- jag förstår idén av att finna sport roligt och intressant, jag kan acceptera gemenskapen som den kan bringa och allt det där men samtidigt..? Det är 22 pers eller hur många de nu är, som sparkar en boll? Fast denna låga bryddhetskänsla kan ha sin bas i en besvikelse jag kände när min broder en gång köpte en film som hette "Djurens fotbollsmatch" för 15 år sedan, och att det visade sig vara den sämsta filmerna genom tiderna. Ärren lever kvar, kanske manifesterade i tankarna ovan. 





Om att lyssna på andras drömmar

2017-11-23 10:41:00 | Poneringar


 

En sak som jag aldrig har förstått eller kunnat relatera till är att en så stor del av jordens befolkning inte tycker om att lyssna på andras drömmar. Obs nattdrömmar, inte typ: "Vill hoppa bungyjump", vilket som av en händelse är ännu en sak jag inte kan relatera till. Nej, detta är sådana som du drömmer på natten när du är medvetslös. Kanske drömmer du även då om bungyjumping? Jag vet inte, jag är inte du. Älskar personligen att höra dessa drömmar (och den andra kategorin också, men vi lämnar dem här nu för att inte blanda ihop två olika saker), och behöver definitivt inte ha varit med i dem för att bli underhållen. Saken är ändå ofta, enligt min erfarenhet, att en alltid beter sig mystiskt i andras drömmar ändå, vilket får en att ifrågasätta sig själv- så på ett sätt är det skönt om en inte är med.

 

Det är ju som en helt ny berättelse en aldrig har hört förut, som ofta involverar gemensamma personer en känner som gör mystiska eller heroiska saker- bästa någonsin, älskar't, 10/10. Mitt bästa är när ens/någon annans omedvetna drar fram en person ur skuggorna som en inte har tänkt på på tusen år, men så är de plötsligt där, som en självklar del i narrativet. Eller när det är en person, fast det är inte den, fast det är den. Plus att drömmar alltid är så händelserika, vilket ens vakna liv inte är lika frekvent. Om någon säger: "Jag måste berätta vad som hände idag när jag var vid banken!" så tänker jag direkt: "Ja! Jag vill höra!" men samtidigt vet en att det inte kan ha varit extremt sjukt, vilket dock inte gör berättelsen mindre intressant- jag är fortfarande intresserad, jag vill fortfarande höra, men vi båda vet att vår gamla rektor kommer vandra in, fast han är inte rektorn, han är din son, fast det är rektor. Iallafall, sedan kommer den delen jag inte förstår tankegången vid och det är när samma person säger: "Ska jag berätta om min dröm som jag hade om jordens undergång?" och att vissa då tänker: "Åh nej, men för att vara vänlig ok". Var är logiken där? Förstår inte. Såklart att du ska berätta! Har aldrig velat höra något mer. Njuter redan av berättelsen, I live for this shit etc. Skulle kunna vara en fake-drömtydare i ett tält endast för att få höra fler.

 

Plus att vissa drömmar, både ens egna och andras, är så ikoniska att de blir som canon i ens liv. Vissa som andra har haft, som jag var med i, känns som en del av mitt liv jag glömt, andra är liksom där och jag har totalt accepterat dem som en händelse i världen: "Ja, såklart att din döda hund kom tillbaka och talade med dig- minns när det hände, minns när du sa det", "Minns jag det vaggande barnet i hörnet av ditt sovrum? Givetvis". Det sjuka är också när ens dröm inspireras eller är parallell med en annan persons. Som en gång när Karl berättade om en dröm för mig som bland annat involverade att de sprang över en kyrkogård och att jag drömde, typ, samma dröm om samma händelse fast jag såg det ovanifrån. Det var det första tecknet som pekade på att jag faktiskt är Gud. Skoja. Eller som en gång när jag drömde att det var min födis och min broder sa "Du, jag tänkte gå in och sjunga 'Ja må du leva' för dig i morse" när han kom in i köket. Mystiskt, jag tänker på det än idag. En gång drömde jag förresten att jag satt i en skidlift med Stephen Fry och allt han sa vad: "Oh the youth, the innocent youth". Om jag någonsin träffar honom ska jag fråga vad han menade med det. Fast det kan ha refererat till att det var en killing-spree under oss, men det kanske ändå hade en djupare innebörd. Jag återkommer med hans svar och förklaring.

 

Så det är det jag funderar över. Är det det övernaturliga eller orealistiska som inte tilltalar? Är det att tiden i drömmar ofta är olinjär eller att personer och händelser är inkonsekventa? Jag vet inte, men om du tillhör skaran av människor som vandrar denna jord som inte uppskattar en drömberättelse- meddela mig. Eller så kanske det endast är en myt att ingen tycker om att lyssna på andras drömmar, som är planterad hos oss av typ The Illuminati eller något. Har aldrig litat på det gänget, varje gång jag träffar dem på Lidl tänker jag: "...Det är någonting som inte ligger rätt till här, vad vill de åt..?". Men det kanske bara är jag. Adjö.