En inspirerande matematisk berättelse

2017-10-22 09:22:00 | Vacuum


 

För ett år sedan eller något tog jag upp två exempel (här och här) ur Karl och min gemensamma matematiska karriär, och nu är det äntligen dags att se hur denna episka saga slutade. Antar att alla har tänkt på det sedan sista delen- det är ok, vi är alla i samma båt. Vi har alla undrat och undrat och undrat. Men som sagt, dagen för den sista delen är här, annars kallat: dagen det gick rätt. Det här var det som hände:

 

Lärare: "En dag regnade det, titta efter i diagrammet. Vilken dag var det?"

Karl: "... Söndag?"

Lärare: "Helt rätt. Bra, Linnea- hur mycket snö för det under veckan?"

Jag: "Det snöade... 8 cm?"

 

Han tittade ner på sitt papper, gav mig en blick jag skulle vilja beskriva som det samma som en ger sitt barn när den tar sitt första steg, och sa:

 

Lärare: "Ja. Så var det ja. Bra"

 

Kanske inte det klimax ni förväntade er, men ack det är det var ett klimax för alla inblandade i stunden. Och det var slutet på den här berättelsen, skulle en kunna tro! Men icke. Jag kan nämligen berätta att en månad efter att detta hände, då vi vuxit i hans ögon och han respekterade oss för vår matematiska intelligens, så verkade det helt som att han hade glömt månaderna av kaos innan. "Vad får dig att tro det?" frågar någon. Tack för den lämpligt ställda frågan som för berättelsen framåt. Jo, jag tror det eftersom han sa: "Ni borde välja att gå naturvetenskapliga programmet- ni har en fallenhet för det" rakt till våra ansikten. Och i den stunden tänkte vi gemensamt (eller jag iallafall, kan väl inte tala för Karl) att "så här felbedömd har jag aldrig blivit förut". "Gick du natur sedan då?" ljuder en kaxig röst över rummet. Såklart inte- givetvis inte. Jag må inte vara den skarpaste kniven i lådan, men till och med jag vet när jag ska hålla mig borta från någonstans. Det är slutet på berättelsen, eller det lagliga slutet iallafall, tänker inte ta upp en annan sak som hände senare, då jag känner att en adekvat mängd tid inte har passerat sedan det skedde för att jag ska kunna ge detaljer. Men kan hinta till att det hade någonting med icke-utsuddade lösningar på tavlan att göra. Det är dock allt jag har att säga om saken, så om någon högt uppsatt person kommer till mig nu och bah: "Ut med språket" så kan jag meddela att jag inte har någonting att dölja.

 

Sensmoralen i den här triumf-berättelsen är att en kan överkomma vad som helst om en bara lyckas läsa ett (otroligt enkelt i retrospekt) diagram rätt och att alla tidigare misstag och svårigheter kan glömmas efter en sekund av hopp och ljus. Eller som Yoganda sa: "It doesn't matter if a cave has been in darkness for 10.000 years or half an hour, once you light a match it is illuminated". Vi var grottan, och grafen var tändstickan. Och om det inte är inspirerande så vet jag inte vad jag ska säga åt er. Allt är överkomligt utom döden, om en inte överlever den- i så fall: starkt gjort. En skall aldrig tvivla på att allting kan hända. Jag kommer ihåg för tio år sedan när jag tänkte: "Aldrig att jag skulle använda en dator utan mus", men se på mig nu. Eller när jag sa "Jag dödar alla blommor" men har två som blommar as we speak, kids. As we bloomin speak. Då vi båda, individuellt, svarade rätt på matematiklärarens fråga var en stor dag som satte i spinn resan mot min nuvarande karriär som professor i matematik vid Stockholm Universitet. Vilket skulle ha varit ultimat, men det hände inte. Sanningen är snarare att jag tidigare idag använde en miniräknare för att räkna ut 6x4- men det gör inget! Jag har matematisk glans bakom mig! Och varje dag tackar jag jorden för att det är ju bakom mig det befinner sig och inte framför pga då skulle jag nog ha... jag vet inte? Agerat drastiskt? Typ stängt av en film fem minuter innan den slutar och förbjudit mig själv för att någonsin se klart den, trots att jag vill. Men som sagt, det behövs icke göras pga it's his(her)story, man. 



Namn:
Kom ihåg mig?
E-mail:

URL:


Kommentar: