Ytterligare (o)sportsliga funderingar

2017-12-04 10:43:00 | Poneringar


 

Jag vet att jag sa att jag skulle trappa ner på mina hat-tal om sport och sådär, men det är en sådan väsentlig del av min personlighet att det är svårt för mig att hålla mig borta. Så jag tänkte ta upp det igen, och jag bygger dess återvändande på att det var ett tag sedan jag tog upp det sist. Av den anledningen att det här inlägget säkerligen kommer bli så överväldigande jämrande att ni, när ni läst färdigt, troligtvis endast kommer vilja klättra upp i ett träd som "Kalles klätterträd"- Kalle och bara vara, kommer jag därför endast att ta upp tre sportrelaterande ämnen. Varsågoda i förskott. 

 

För det första- sportarenor. Jag vet mer om dessa platser av andakt än jag borde då min fader har någon sorts besatthet av dem och ska alltid känner att det är nödvändigt att dela med sig av "fun facts" när det kommer till detaljer av dem. "Du Linnea, vet du hur många som får plats inne på West Hams nya hemmaarena? 60.000". Mh tack för infon, ska ta med mig den till graven och sedan bära med mig den i mitt eviga hinsides liv. Men en sak med Olympic Stadium är dock bra, och det är hur väl de planerade antalet platser. För finns det någonting som är mer irriterande än när en arena eller liknande har typ 10.494 stycken? (Det kanske något är mer irriterande, typ myggor och sand på platser där det inte borde vara, men det är allt). Liksom sätt dit 6 platser till? Kom igen? Gör det till ett jämt nummer. 10.494 gynnar ingens själ eller psykiska välmående. Globen, 13.850? Serri? Jag slår vad om att 150 platser till skulle kunna tryckas in på något sätt för att på så sätt bilda ett vackert och jämt 14.000. Eller ta bort 50 platser, vad är det frågan om? Dra ert strå till stacken.

 

Den andra sportsliga tanken jag har är: vem fick bestämma att sporten ska komma efter nyheterna? Det här är någonting jag tänker på varje gång sportnyheterna börjar (varpå jag lämnar rummet, pga har inte tid för 'et). Vem bestämde? Bah: "Ja, först har vi de vanliga nyheterna om riktiga och viktiga saker som hänt i världen. Kanske inte alla nyheter, utan noggrant utvalda få, men ändå. Och efter det ska vi rapportera om lite bollsparkande". Vem fick bestämma det här, har jag skrivit tre gånger nu, men jag känner att jag måste upprepa det ett flertal gånger bara för att verkligen belysa min oförståelse. Alla som har varit i samma rum som mig när sportnyheterna börjar vet at denna verklighet provocerar mig så djupt att jag nästan börjar hacka tänder. Liksom ok rapportera om det då, men gör det inte till en ständig grej efter cirka varje sändning? Hantera det som kulturnyheterna eller något. Och sedan det tredje och sista (jag skakar fortfarande efter att ha skrivit förra stycket) jag har att säga om sport är onödigheten i försnacket innan matcherna. Alltså inte bara den extrema längden av detta snack, utan även hela grejen? Vänta bara och se matchen. Och så ska de alltid ta in Patrick Ekwall, aka svenska sportvärldens Simon Cowell, för detaljerade spåningar om hur det kommer gå. Men ja ja. Sport är väl intressant för det som besitter det intressecentrat i hjärnan. Det är inte det att jag är emot sporten i sig självt, jag vill inte att den skall raderas från planeten, det är bara den långgående rapporteringen om den jag ställer mig emot. Samt den extrema mängden pengar som finns i den. 

 

Men för att avsluta detta djupt positiva inlägg, vill jag bara ge min vy på sporten: Varför är sport alltid en kamp mot varandra. Samarbeta så kan alla vinna. Fotbollsspelare skulle göra så många fler mål om de alla hjälptes åt. Vilket skulle radera allt vad kampen innebär, men ack skulle inte alla vara nöjdare. Samt att sport också bringar mig lycka på ett sätt och det är jag alltid skrockar lite inom mig av förvirran när jag tänker på att så många personer (och majoriteten av min familj, så detta är icke hate, detta är oförståelse) pratar om sport och är seriösa och finner det intressant? För jag måste ha sagt detta förut- jag förstår idén av att finna sport roligt och intressant, jag kan acceptera gemenskapen som den kan bringa och allt det där men samtidigt..? Det är 22 pers eller hur många de nu är, som sparkar en boll? Fast denna låga bryddhetskänsla kan ha sin bas i en besvikelse jag kände när min broder en gång köpte en film som hette "Djurens fotbollsmatch" för 15 år sedan, och att det visade sig vara den sämsta filmerna genom tiderna. Ärren lever kvar, kanske manifesterade i tankarna ovan. 


: Hanny

Känner du någon Djurgårdsfan så.skicka denna videon

https://m.youtube.com/watch?v=y5GwJ9LMGsU

Svar: Hahahah
Linnea Aurora

2017-12-04 @ 13:18:54

Namn:
Kom ihåg mig?
E-mail:

URL:


Kommentar: