Kids och deras åldersbesatthet

2017-12-15 10:16:00 | Vacuum


 

Varför bryr sig kids så mycket om hur gammal en är? De är väldigt åldersbesatta enligt min erfarenhet. En hinner ju knappt vandra in genom dörren innan de kommer fram till en och säger: "Du, Linnea, hur gammal är du igen?". Och till en början, när en fortfarande har energi och kreativitet nog att komma på nya roliga ("roliga") svar kan det låta såhär: "Hur gammal är jag? Fem år!"; "Jag? Min unge vän, jag närmar mig åttio"; "45 och en halv"; "60 minus 1"; "Fyller 11 i maj". Så, det som är roligt med det här svaren är att det är helt fel ålder. Och jäklar vad roligt det är jag riktigt sitter här och kiknar, och om ni inte gör samma sak vet jag inte vad jag ska säga som kan rädda er. Skratta om ni vet vad som är bra för er. Men efter att ha fått frågan från samma kid tretton gånger under en vecka, är detta mitt standardsvar: "Lika gammal som när du frågade mig igår". När ens tålamod börjar sina är det inte mycket annat en kan göra. 

 

Är det här ens en vanlig sak förresten? Är majoriteten av kids besatta av ens ålder eller är bara alla jag känner specialfall? Det kanske bara är de som är sjukt sifferbesatta. De kanske kommer sluta som matematiker hela bunten, och detta är bara hur deras sifferintresse manifesterar sig i ung ålder. Och så kommer jag och inte uppmuntrar dem. Åh nej, vad har jag gjort? Jag måste börja svara engagerat igen, nästan ge dem en liten ekvation att räkna ut så att de kan komma fram till svaret på egen hand? Som när vår klass på mellanstadiet alltid blev förhörda, en och en, på multiplikationstabellen innan vi fick gå in i matsalen medan alla andra klasser bah vandrade in fria som fåglar. Det här är också samma era som när vi var tvungna att stanna kvar därinne i tjugo minuter så att vi inte skulle kunna springa ut och picka oss, som jag berättade om tidigare. Åh ack. "I can laugh about it now but at the time it was terrible" för att citera Morrissey. Kan fortfarande känna stressen komma till mig om jag verkligen sätter mig in i lunchkö-situationen. "Ge mig ett lätt tal- ge mig ett lätt tal, inte sexan, sjuan, åttan eller nians tabell" var mitt mantra då. Och även än idag. Förutom att en kan räkna nians tabell på fingrarna, vilket har räddat mig många gånger. Finns förövrigt ingenting bättre än när en visar det tricket för någon och de ser på en med ögon stora som tefat och er ser att de tänker: "magi"

 

I transcendental meditation ska ju alla personer ha ett eget personligt mantra (som en dock får tilldelat sig, men vi bortser från det) och jag skulle ha valt mitt mattemantra ovan för att verkligen spegla min dåtid, nutid och framtid. Dock får en ju inte berätta för någon vilket mantra en har, så jag har redan brutit mot reglerna men så kan det gå. Regler är till för att brytas som det sägs, vilket inte alltid är sant, det beror nämligen helt på situationen. Men sägs det så, så sägs det så. Blev ni någonsin förhörda på multiplikationstabellen innan ni fick äta? Eller var det endast min viktorianska lärarinna som pysslade med sådant? 



Namn:
Kom ihåg mig?
E-mail:

URL:


Kommentar: