Familjegravar och mitt liv som byracka

2017-12-18 10:10:00 | Vacuum


 

Alltså om en tänker efter så är det rätt konstigt hur mycket en "höll" i sin tand när en var ett kid? Eller ja, liksom jag vill väl inte omkring och höll i den som ett koppel, men liksom när de var lösa. Vidrigt förövrigt- lösa tänder. Alltid nu när det är ett kid som vill visa sin lösa tand så vill jag helst springa därifrån. En frekkin vilda western salongdörr som kroppsdel, det är inte ok.

 

Förövrigt sa min granny till mig en gång: "I den här familjen har vi starka tänder". Bara sådär. Det låter som ett hot enligt mig. Lite som att hon lika gärna kunde ha sagt: "prestera eller dö". Jag känner att det här kravet är lite svårt att leva upp till personligen, men en måste väl bringa heder till sin familj eller vad det nu är meningen att en ska göra me'rom. En del av mig tänker nämligen, att om mina gaddar skulle börja visa svagheter (som om de inte redan är borderline diskvalificerade) så skulle jag hamna i en sådan där familjegrav där bara en person omnämns med namn. Vad är det om? Gick igenom en kyrkogård för ett tag sedan (läs: i augusti) och antalet gravar som bah: "Arthur Franssons familjegrav" eller "William Linds familjegrav". Och inga andra namn? Skulle bli djupt stött om jag hamnade i en sådan grav, utan mitt eget namn inristat och det är det jag tänker kommer hända om jag inte ser till att verkligen ta hand om mina teef.

 

Dessutom, på de gravarna så har alla ungefär samma namn. Liksom "Karl Anderssons familjegrav". Ja, det har ju endast levt en person med det namnet genom tiderna. Därför måste en verkligen satsa på att ha ett unikt namn, det behöver inte ens vara ens eget, det kan vara taget. Bara för att se till att det inte finns två Karl Andersson på för liten yta. Det skulle vara roligt om en började vara misstänksam mot folk med vanliga namn, som folk ibland är när de misstänker att någons efternamn är taget. Typ tandläkare: "Frank Nilsson! Om det nu är ditt riktiga namn, på vilket jag tvivlar...".  Och sedan när Frank satt där och såg lite paff ut över denna potentiella attack, så skulle tandläkaren fortsätta: "Frankie! Dra ditt kadaver ut ur det här väntrummet, vänligen, och kom med mig!". Det skulle bringa lite mer pezzaz till väntrummet tror jag. Plus att det ibland är bra att bli lite paff. Kan berätta när jag blev det en gång, och bara för att verkligen följa upp den röda tråden som flätat det här skriveriet, så är det någonting min granny sa till mitt ansikte för längre tillbaka än jag vill erkänna under denna ed jag svurit.

 

Vi satt på altanen när en hund skällde högt och tydligt, varpå hon tittade på mig:

 

Jag: "Vad?"

Granny: "Jag trodde du sa något?"

 

Är det bara jag, eller är det någon underliggande vishet i det här uttalandet? Ja, jag kanske blev lite stött i stunden av tanken på att jag låter som en hund, men jag kom snabbt över det. Det är som hon i två sekunder hamnade i någon annan himla realm där hon plötsligt kunde höra klart och detta var det hon hörde. Vet inte, kan fråga under julen. Tror dock inte att hon kommer minnas det lika väl som jag, främst eftersom hon inte var den som blev totaldissad av en kär familjemedlem. Sticks and stones etc. 


: H

Ifall du och din granny sitter tillsammans till jul kan du ju lite försiktigt säga att hon luktar som ett får.Dröj en stund för att invänta reaktion och sedan tillägger du-ja genom näsan.Jag testade det en gång till min svägerska.Vi talar inte längre med varandra.
Hare!

Svar: Borde ha gjort!
Linnea Aurora

2017-12-18 @ 12:08:53

Namn:
Kom ihåg mig?
E-mail:

URL:


Kommentar: