Anne och översättningens sten

2017-12-06 09:44:00 | Vacuum


 

Har haft som mission att se "Anne with an E" aka "Anne of Green Gables" på Netflix med min mor. Eller ja, ett mission var det väl inte, det var lite mer avslappnat måste jag säga. Det var noll kullerbyttor för att undvika laserstrålar som var involverade under denna tittning. Mycket bra serie, är ett stort fan av Anne. Jag tänkte dock ta upp vad det var som inte fick mig att läsa böckerna sedan relativt sent. Blev rådd (sjukt ord om jag har använt det korrekt) att läsa dem när att jag var en väldigt ung mö från ett flertal håll, men det som övertygade mig om att böckerna inte var för mig var på grund av det översatta namnet: "Anne på Grönkulla". Låt mig förklara varför det tär på mitt inre. För det första så är "kulla" ännu ett ord jag inte kan säga högt, eller ens tyst för mig själv pga att det ser ut och låter äckligt? Liksom alla ord med "u" följt av dubbelkonsonant hamnar direkt på min topphundra lista över värsta ord. Det är den värsta kombon. Min hjärna gör detta: "Anne från Grönasdfgh" när den läser det och jag kunde inte tänka mig att jag skulle plåga mig själv att se ordet varje gång jag plockade upp boken. För det andra så påminner titeln för mycket om Blåkulla dit alla häxor beger sig på påsken. "Jag tänker inte läsa om någon frekkin häxa" tänkte jag och försatte läsa Harpan P.

 

"Hur kom du undan hela titel-problemet?" frågar ni, "satte du bokpapper runt pärmen eller något?". Nej, jag läste den på engelska, endast för att slippa översättningen av titeln. Och så långt är jag beredd att gå för att slippa läsa ord jag inte vill se. Hoppas ni har lärt er någonting av den här berättelsen, för Gud vet att jag inte har det. Detta är blott ännu ett bevis på min låga uthållighet och tolerans mot saker jag inte håller av- ett annat exempel är att jag för några år sedan var mycket inne i att måla porträtt i blyerts, men avskydde/avskyr att rita hår, så jag gjorde det aldrig. Försökte få det att se ut som att det var ett artistiskt val, men vet inte hur övertygande det var om jag ska vara helt ärlig. En beundransvärd egenskap iallafall, något framtida arbetsgivare skulle älska. Jag verkligen säljer mig själv här. Det här inlägget ryker från internet när tiden är kommen.

 

På tal om svårigheter att översätta saker korrekt, som jag är mycket familjär med- för bevis kolla in valfritt inlägg på den här hemsidan. Kan säga med 100% säkerhet att det finns oklara uttryck, grammatikmisstag och felöversatta ord i exakt allt jag någonsin publicerat. Det finns säkert någonting i det här inlägget också om en tittar, vilket jag inte kan göra själv, då jag inte noterar dem, då skulle ändra på't. Men för att fortsätta: det jag vill ta upp härnäst är en av mina favoritöversättningar någonsin- och det är ett från den första Harry Potter-boken. Gud, det här stycket ger mig liv och jag uppskattar verkligen allt trubbel översättaren (vilken är Lena Fries-Gedin fyi- stort cred!) måste ha gått igenom, och jag tyckte att hon gjorde ett fab jobb, framförallt för att hela delen definitivt blev mer komiskt och långsökt i den svenska översättningen än den är på engelska. Ok, så det här kommer bland det bästa som någonsin har hänt mig litteraturmässigt: det är när McGonagall ska hämta Oliver Wood så att han kan pröva Harpan för quidditchlaget, efter att HP började susa omkring på sin kvast efter att ha blivit provocerad av Malfoy.

 

"Professor McGonagall stannade utanför ett klassrum. Hon öppnade dörren och stack in huvudet. 'Ursäkta mig, professor Flitwick, skulle jag kunna få låna Wood ett ögonblick?'Wood, det betyder ju trä? tänkte Harry förbryllat. Var Wood en träkäpp som hon tänkte använda på honom?"

 

Min kärlek till det här stycket är oändligt att ett flertal anledningar och jag har så många tankar. För det första: hur sorligt att det var hans första tanke i och med att det tyder på ett abusive förflutet, vilket det inte är en överraskning då det illustreras i hela första delen av boken. För det andra: haha wtf? Jag älskar HPs slutledning där. Det är så långsökt? För alltså, först hör han ordet. Sedan översätter han det i sitt huvud. Han tvekar dessutom på sin översättning, vilket gör det hela bättre. Sedan tänker han, ja men om hon menar trä så måste det betyda en träkäpp, för det är ju standard. Och slutligen så tar han förgivet att denna träkäpp kommer användas till att straffa honom. Det sorliga i detta går liksom lite förlorat när det är så pass roligt och oklart som det är. Men ja, låt oss skratta åt misär :)))



Namn:
Kom ihåg mig?
E-mail:

URL:


Kommentar: