Kids och deras åldersbesatthet

2017-12-15 10:16:00 | Vacuum


 

Varför bryr sig kids så mycket om hur gammal en är? De är väldigt åldersbesatta enligt min erfarenhet. En hinner ju knappt vandra in genom dörren innan de kommer fram till en och säger: "Du, Linnea, hur gammal är du igen?". Och till en början, när en fortfarande har energi och kreativitet nog att komma på nya roliga ("roliga") svar kan det låta såhär: "Hur gammal är jag? Fem år!"; "Jag? Min unge vän, jag närmar mig åttio"; "45 och en halv"; "60 minus 1"; "Fyller 11 i maj". Så, det som är roligt med det här svaren är att det är helt fel ålder. Och jäklar vad roligt det är jag riktigt sitter här och kiknar, och om ni inte gör samma sak vet jag inte vad jag ska säga som kan rädda er. Skratta om ni vet vad som är bra för er. Men efter att ha fått frågan från samma kid tretton gånger under en vecka, är detta mitt standardsvar: "Lika gammal som när du frågade mig igår". När ens tålamod börjar sina är det inte mycket annat en kan göra. 

 

Är det här ens en vanlig sak förresten? Är majoriteten av kids besatta av ens ålder eller är bara alla jag känner specialfall? Det kanske bara är de som är sjukt sifferbesatta. De kanske kommer sluta som matematiker hela bunten, och detta är bara hur deras sifferintresse manifesterar sig i ung ålder. Och så kommer jag och inte uppmuntrar dem. Åh nej, vad har jag gjort? Jag måste börja svara engagerat igen, nästan ge dem en liten ekvation att räkna ut så att de kan komma fram till svaret på egen hand? Som när vår klass på mellanstadiet alltid blev förhörda, en och en, på multiplikationstabellen innan vi fick gå in i matsalen medan alla andra klasser bah vandrade in fria som fåglar. Det här är också samma era som när vi var tvungna att stanna kvar därinne i tjugo minuter så att vi inte skulle kunna springa ut och picka oss, som jag berättade om tidigare. Åh ack. "I can laugh about it now but at the time it was terrible" för att citera Morrissey. Kan fortfarande känna stressen komma till mig om jag verkligen sätter mig in i lunchkö-situationen. "Ge mig ett lätt tal- ge mig ett lätt tal, inte sexan, sjuan, åttan eller nians tabell" var mitt mantra då. Och även än idag. Förutom att en kan räkna nians tabell på fingrarna, vilket har räddat mig många gånger. Finns förövrigt ingenting bättre än när en visar det tricket för någon och de ser på en med ögon stora som tefat och er ser att de tänker: "magi"

 

I transcendental meditation ska ju alla personer ha ett eget personligt mantra (som en dock får tilldelat sig, men vi bortser från det) och jag skulle ha valt mitt mattemantra ovan för att verkligen spegla min dåtid, nutid och framtid. Dock får en ju inte berätta för någon vilket mantra en har, så jag har redan brutit mot reglerna men så kan det gå. Regler är till för att brytas som det sägs, vilket inte alltid är sant, det beror nämligen helt på situationen. Men sägs det så, så sägs det så. Blev ni någonsin förhörda på multiplikationstabellen innan ni fick äta? Eller var det endast min viktorianska lärarinna som pysslade med sådant? 





Vad kan vi få reda på om folk och fä?

2017-12-14 10:49:00 | Analys


 

Hallå kamrater. Idag är jag här för att förstöra ett klassiskt barnprogramsintro, vilket är en av de saker jag är allra bäst på. Skoja, skall icke förstöra någonting, bara titta lite närmare på. Mästerverket i fråga är Fablernas Värld. Dock verkar det som att tycket om det programmet är rätt delat. Läste en kommentar där någon skrev: "Görs det tv-program som hatas av alla generationer även idag? Tror ej det". Därför måste jag, för att väga upp, ta tillfället i akt och verkligen komplimentera programmet. Under hela mitt liv vandrande på denna jord, har jag till exempel aldrig varit med om att någonting haft bättre röstskådespelare än FV och det är en sanning som kommer från djupet av mitt hjärta. Om ni har andra förslag, låt mig veta, men tills dess kommer detta stadigt ligga på första plats. Minns att jag till och med tänkte det som kid, och det säger allt ni behöver veta om mig. Måste även nämna att det var speciellt en karaktär som gjorde ett starkt intryck på mig och det var den där norrländska vargen. Älskade honom? Liksom ja, jag inser att tecknade räv-Robin Hood är lite av en babe: det är uppenbart, alla kan se det. Men jag måste även slå ett slag för vargen i FV, kanske inte pga hans looks, men det är någonting med hans low-key personlighet som får mig att tänka: "Vilken spjuver, honom skulle jag vilja vara vän med". Men låt oss släppa denna battle of the species och titta närmare på sången. Lyssna på den här om du inte minns hur den går, eller om du helt enkelt inte har hört den förut!

 

- "Hej Ugglan, tjena moss, kom hit en stund till oss! Vi sitter ju här!"

- "Ja visst, ni sitter ju där"

- "Och läser du för oss nåt ur Fablernas värld?"

- "Jaha, nåt ur Fablernas värld"

Så här öppnar den. Stark öppning kan tänkas, men jag tänker direkt att "moss" är ett nödrim. Det kan dock vara ett skogs-gag och om de är det ska de ha cred. Och med tanken på kvaliteten som denna show håller så är jag 100% övertygad om att det handlar om just ett gag och inte ett nödrim, liksom detta är inte Bingolottos julrimstuga den 23 december. Gillar även att Ugglan förvånat tittar på sig själv och sedan runt innan han klargör för tittarna att de sitter "där" och inte "här", vilket skulle vara exakt på honom. Plus att han återigen fakear överraskning när han kommer in andra gången. "Jaha, är det det ni vill höra" ser en att han menar när han talar och drar sedan ut exakt den boken från under vingen som om han bara hade väntat på att någon skulle fråga. 

 

- "Där kan man läsa hur allting är, och hur det står till med både folk och fä"

- "Vadå?"

- "Låt se"

- "Vad menar du med det?"

Har många tankar om denna del. För det första så måste vi få tag på den där boken om en kan läsa hur allting är. Finns svaret på alla våra frågor däri? Vill vi veta? Eller mår vi bättre av att leva i ignorans om världens alla svar? Kanske. Sedan frågar de "vadå?" vilket känns otroligt out of place. Vilken mystisk fråga att ställa i den situationen. Och detta är inte en isolerad händelse, nej. Ugglan svarar som sagt, varpå de ställer åter en fråga som känns oklar i sammanhanget? Jag känner nämligen att det är rätt klart vad han menar när han säger "låt se": låt oss se när vi öppnar boken men de bah: "no, we need instant gratification". Han fortsätter sedan tålmodigt med en förklaring, men en kan också se att han är rätt stressad i och med att hans kropp inte är still en enda sekund samt att han frenetiskt blinkar i takt med orden när frågan ställs. I konstant rörelse är han.

 

- "Jo! Här står vad djuren gör och tänker. Djur har också mänskors känslor. Djuren är väl också mänskor? Ja det är just vad de är"

- "I fablernas värld! I fablernas värld!"

Fab bok, men en skulle också ha kunnat fråga Dr Doolittle. Sedan kommer en rad som jag kan tänka mig att många tror att jag ska totalmörda och det är den om att djur också är människor, men jag tänkte inte nämna det utöver att jag vill ta upp en sak som en av mina lärare berättade, som relaterar till det. Min lärare sa att hen en gång hade läst en elevs uppsats mot djurförsök och att ett av argumenten var: "Råttor är faktiskt också människor". Och sedan jag hörde det, har jag tänkt på det nästan varje dag för jag tycker att det är det renaste som någonsin har sagts. Sedan är sången i princip slut, utöver det att Ugglan- trots att han låtsades vara förvånad över allt som hände i början av sången- i slutet stämmer in så att det slutar som en flippin' musikal. Det är dock förståeligt, jag blir medryckt och det är ändå rätt svårt att rycka med mig i någon riktning. Ett fantastiskt televisionärt verk. Simma lugnt.





Året då historia skrevs på julsångsfronten

2017-12-13 11:01:00 | Vacuum


Någon vars poncho jag önskar. Obs ej min egen, skulle vara kunna ta den. Men den personen jag klädde ut mig till den enda gången i mitt liv jag gått in för Halloween. 
 

Glad Lucia, medmänniskor. Goder afton i denna sal etc. Tittade ni på Lucia på SVT i morse? Jag ber till alla gudar jag känner till om att SVT Play inte blockerar sändningen för da peeps utanför Sveas gränser i år igen, då de gjorde det förra året för jag def vill se sändningen då Lucia är på topp 3 av mina bästa tillställningar under året. Ah, får aldrig sådana religiösa känslor som när jag hör en riktigt kraftfullt sjungen svensk julpsalm. Ryser av tanken. Det här önskesnacket beror förövrigt på att det här inlägget inte är skrivet idag. Lever inte i någon mystisk ficka i universum där tiden lever sitt eget liv. Då har jag klargjort det, skönt för mig.

 

Nej alltså jag är orimligt glad över att det är Lucia när detta publiceras? Alltså jag är inte direkt känd för min exaltation och känslomässiga uttryck, men jag känner alltid mig själv morpha till en bättre version av mig själv på denna dag. Måste ha med nostalgi att göra. Lucia är som inslaget i förfinade barndomsminnen av vintrar när snön alltid föll precis i rätt tid, där bjällrorna, från någon oklar tomtesläde, klingade när en som mest ville höra det och stadens julgirlanger lyste i en Pippi-eqsue förtjusning som ni säkert kan relatera till om ni, likt jag, är en av de lyckliga få. Och vid tomtens grotta sjöng de "tipp tapp tipp tapp" och som vi tipptappade kids, som vi tipptappade. Det bästa med Lucia var dock när vi år 2000 skulle sjunga "När det lider mot jul" där en del av texten går: "...i nära två tusende år" och vi bah: "Det är två tusen år nu! Vad ska vi göra!? Ska vi ändra texten!? Detta är historia som skrivs just HÄR". Höjdpunkt hittills i livet skulle jag vilja säga. Plus en gång när vi lekte en lek där vi gjorde om titeln på sånger, känns lite som en twitter-hashtag, men detta var långt innan det var en grej. Starka kandidater var: "O Holy Nightmare" och "Silent Night (of the Lambs)". Skulle nu även vilja lägga till Sufjan Stevens faktiskt omgjorda sångtitel "What Child Is This Anyway". Haha, "anyway". Det låter så casual. Som att de tre vise männen skulle komma in i det där stallet och ifrågasätta. Rimligt ändå om en tänker efter. 

 

En sak som jag dock alltid tänkte på när jag var med i Luciatåg (och som jag tänker på än idag på daglig basis) är att det är en sådan pain när det inte finns fickor på de där lucialinnena (/de flesta klänningar samt kjolar generellt). Liksom var ska en lägga sina stenkulor? Sina gem och kastanjer? Ja, inte i fickan iallafall för det finns det ingen. Det borde finnas ett företag som endast sysslar med fickor. Korta leggings med fickor har jag alltid sagt. Är det en grej? Borde vara. Det skulle vara den bästa idén för någonting som behövs i den här världen. Den nästbästa idén är det där täcket som Charlie Chapin har i "The Kid" som blir en poncho när han ställer sig upp. Har alltid velat ha en sådan, och det känns ändå rätt enkelt att fixa. Det har jag dock alltid tänkt om korta leggings (/cykelbyxor) med fickor också, och inte har jag gjort någonting åt det under alla dessa år. Måste vara mer handlingskraftig alltså. Tänkte avsluta det hela med en av mina klassiska dikter anno 2007 på fick-temat.

 

VÄSKTRUBBEL

 

När fickan sviker

Töjs, hålas, leak:er

Finns du där för oss

som Hitta Nemos albatross

 

(Eller var han en pelikan?

En tiger som Shere-Khan?)

 

Lika klassisk som en dalahäst

Att bära dig- det är en pest.

Det vet du själv om sedan länge

Därför har många rem och hänge.

(En snara, ett liv kvar, varsamhet).

 

Glad Lucia. Tugga på en Annas pepparkaka för mig.