Oklara ord, år och referenser

2016-10-31 06:22:00 | Vacuum


 

Efter att själv ha läst igenom den senaste tidens blogginlägg skrivna av mig och min ghostwriter Jemima inser jag att det låter som att jag är i mitten av ett break down. Det är jag, moving on.

 

Ok, så en sak som djupt chockerade mig nyligen är det faktum att ordet "evangemang" inte existerar i det svenska språket. I ärlighetens namn vet jag inte hur jag ska reagera på detta, är alldeles för förvirrad för att ta ett rationellt aktionsbeslut. Tydligen, som alla er squares där ute som sagt det rätt hela era liv redan vet, ska det uttalas "eh-veh-ne-mang" medan jag har spenderat mina år på jorden att uttala det: "eh-vahn-sheh-mang". I chock är jag. Vet inte hur jag ska approacha den här informationen men jag tror att jag väljer att ignorera den av hälsoskäl.

 

Någonting som är något av ett evenemang (korrekt stavning, bara för att imponera på er) måste jag väl iallafall säga är det här året. Vad har pågått/vad pågår egentligen? "Wow, vilken nytänkande betraktelse" kanske ni tänker, och ja jag vet. Originaliteten bara spirar från mina hjärnceller likt damm dansar i luften varje gång solen skiner in genom fönstret trots att en trodde att en dammat till perfektion. Det känns dock som att det här året kommer vara en brytpunkt till bättre tider i framtida grafer över vår moderna historia- så mitt framtidshopp är intakt. Fast som jag läste att någon skrev en gång (mvh, 10% av mitt totala slutbetyg är att referera och citera korrekt) är att allting började gå drastiskt utför efter att det bestämdes att Pluto inte längre är en riktig planet i vårt solsystem- och jag har aldrig läst något jag hållit med om mer. Det här året är så oklart? Jag skulle inte ens rygga tillbaka om jag såg Pippi komma ridande nedför gatan, läste att ett tyskt barn varit nära drunkning i Willy Wonkas chokladdamm eller om Grinchen kom och stal julen eller något. Aja.

 

Förresten, hur lika är inte folket i Whoville (i Grinchen-filmen) den där karaktären i avsnittet på mardrömshotellet i Doctor Who? Han som David Walliams (nu nämner jag honom igen, wtf är det som sker- gör jag det igen ger jag er personligen tillstånd att sparka mig på högra hälsenan) spelar. De är ju exakt likadana. Undrar om de är släkt? Hur som haver så har de alla en väldigt stark look som jag verkligen beundrar. De är rätt mullvadsliknande, och för någon som tidigare varit osunt lik en groda samt en vessla, så är det ett väldigt eftersträvansvärd yttre. 

 

Såg förövrigt (detta är ett väldigt splittrat inlägg inser jag nu, men låt gå, är väl inte mer än mänska) "I, Daniel Blake" på bio för någon vecka sedan och jag känner att jag vill tipsa om den i och med att den är väldigt bra, viktig och relevant för vår tid. Vet inte hur tillgången till den filmen ser ut i Svea Rike, men om ni kommer över den någon gång (eller om ni bor i Storbritannien, vilket jag vet att några av er gör)- kolla i den och gör er själva en tjänst (eller otjänst, beroende på hur en ser på det hela).

 

Vet inte varför det känns lite awkward att avsluta? Det känns som att jag är fem och att mor min har dragit med mig för att träffa någon i tio minuter och så slutade det med att vi stannade i två komma fem timmar. Jag kan bara be om ursäkt, buga och exit stage left.





Gången jag kom undan

2016-10-30 08:00:00 | Vacuum


Känslan illustrerad av 2012-jag. Eller något. Hur ska en ha koll? Har sett likadan ut sedan högstadiet. 
 

Ingenting i världen kommer någonsin toppa stressen som kommer till mig när jag ska gå igenom ett par automatiska dörrar. För i den situationen måste en antingen tentativt vandra fram till dem som en osäker häst, eller verkligen committa sig till det hela och gå mot dem med huvudet högt och med det riskera att de inte öppnas. Och om de inte gjorde det skulle jag bara inte kunna leva med mig själv.

 

"Den här situationen leder i alla fall inte till din död" hör jag någon säga. För det första, lite morbidt? (Hur böjer en det ordet? Var är ens svensklärare när en behöver dem?) För det andra så har ni en poäng. Jag kan dock berätta om en situation som kunde ha lett till min död. Jag befann mig på ett seminarium och läraren som alltid tvingade alla att svara, frågade mig om någonting och jag sa: "Alltså jag vet inte. Har ingen aning". Och efter detta sjuka uttalande (och det var ett sjukt uttalande) sa hon bara: "Ok. Någon annan?".

 

Det var så overkligt? Karl och jag tittade på varandra med ögon stora som tefat. Ingenting har varit detsamma sedan dess. Att jag slapp undan, helt galet ändå. Det här ska jag berätta om för mina barnbarn Vera, Chuck och Dave. (Musikaliskt referens- jo jag tackar jag, mvh har hört 3+ sånger i min tid). Jag ska skriva detta undankommande på min lista över saker jag är stolt över att ha åstadkommit. Om det är att ha åstadkommit något. (Det är det).

 

Läs helst det förra stycket medan ni lyssnar på Kasabians "Let's Roll Just Like We Used To" och då specifikt 3.14 in i sången när texten: "So raise your glass to the ones who have passed, the ones who got away" sjungs. Det roliga med detta är att jag faktiskt inte pass:ade, men det är en detalj. Det här var förresten samma lärare som även alltid tvingade en att ha en åsikt om något en inte förstod. Exempel på vad som kunde hända:

 

Lärare: "Linnea, hur ser du på den här situationen? Vilket lagrum skulle du tillämpa?"

Jag: "Eh… Jag vet inte?"

Lärare: "Vilket lagrum? Välj ett"

Jag: "Ok, så… 19 §?"

Lärare: "Mhm… ok, så Linnea tycker att vi ska tillämpa 19 § på det här problemet. Oscar- vad säger du om det?"

Oscar: "Jag skulle ha tillämpat 26§ och därefter 29§ 2st."

Lärare: "Ja, det skulle jag också ha gjort. Så Linnea hur tänkte du när du sa 19 §? Argumentera för din åsikt"

 

Vadå argumentera? Jag bokstavligen sa något under, i princip, pistolhot från din sida. Jag står inte för vad jag sa. Sedan var en tvungen att vara förespråkare för 19 § KKöpL resten av seminariet och alla seminarium efter det. En blev liksom föralltid refererad till när det lagrummet kom upp. Kan också tillägga att Karl hamnade i den här situationen en ång och hon verkligen ägde den? Jag var så imponerad i stunden och är det än idag. Så Karl- detta är till dig. En hjälte bland oss dödliga. 

 

Har ni någonsin, oväntat, kommit undan? 





Stora världar och klätterträd

2016-10-27 06:58:00 | Vacuum


 

Vi tänker (eller jag tänker i alla fall, kan väl inte tala för alla) ibland med glittrande ögon: "Världen måste vara så stor för en myra". Tänk om blåvalarna tänker så om oss. De kanske är så stora att de inte ens kan se myror. Eller så ser de bara extra bra för att de har så stora ögon, som vargen i Rödluvan. (Tänk om myror kan se enskilda atomer för att de är så små och vi vet inte om det).

 

Plus att de, blåvalarna, bor i vattnet, där myrorna generellt sett inte brukar hänga. Om det inte finns havsmyror, vilket är möjligt då jag aldrig har varit på havets botten (eller hört om det). Eller jag försökte dyka en gång och det var ca det värsta jag gjort 0/10 skulle ej rekommendera, trodde jag skulle dö och har sett på livet annorlunda efter det. Skulle seriöst hellre slänga mig från rymden mot jorden som den där mannen gjorde för något år sedan. #ilovenature.

 

Och nu när naturen ändå var ämnet som det talades om, måste jag bara säga att jag har oroväckande många bilder på mig i träd för någon som inte befinner sig i dem speciellt ofta? Jag tittade igenom bilder nyligen och allt jag såg var trädbild efter trädbild efter trädbild? Förstår inte hur jag, vid så många tillfällen när en kamera varit i närheten, har tänkt: "Jag vet vad jag ska göra- klättra upp i ett träd". Mystiskt tankesätt bara. Och lite riskfyllt för en novis. 

 

Det fanns även ett djupt riskfyllt "klätterträd" på min låg- och mellanstadieskola. "Varför var det riskfyllt?" undrar ni. För att marken under var täckt med stenar som alla kids använde för att nå upp till nedersta grenen med. Och resten av marken var i nedförsbacke mot en grusplan, så det var inte idealt. Men ack, klättrade vi inte ändå?

 

Så efter mitt genom tiderna, tydligen, stora trädklättringsintresse (talar ej illa om det, är på riktigt ett fan) funderar jag på om jag kanske ska börja använda "trädklättrare" för att beskriva mig själv. Ni vet i situationer en ska säga sitt namn och någonting en är bra på och sådär. Då kan jag säga "Linnea. Klättra i träd" och alla kommer bah: "Shit. Måste lära känna henne bättre". För vem vill inte ha en expertträdklättrare i sitt umgänge liksom? Nej just det, jag kan inte tänka på någon heller. 

 

Saken med det är bara att jag måste öva på att klättra i träd då så att jag är en expert om de vill se, och genom att göra det har jag faktiskt blivit en expert så lögnen har istället blivit gospel. Det är alltså så en ska göra för att få saker gjorda, ljuga om den först? En ska säga: "Jag kan cykla utan händer uppför hela den branta backen" och måste därefter faktiskt lära sig göra det. Det här var en livslektion jag inte trodde att jag skulle få lära en sådan simpel dag som denna. Är inte världen fantastisk. 

 

Hade ni ett klätterträd på er skolgård? Var även det djupt riskfyllt placerat? Samt var inga lärare någonsin i närheten? Jag såg aldrig någon, nämligen. Och jag skulle ha sett dem ganska väl om de varit där då jag 1: hade bra syn, 2: kände igen dem och 3: de var längre än genomsnittspersonen på skolgården.